Klockan är strax efter sju på morgonen. I hemtjänstlokalen på Änggårdens äldreboende i Skänninge har personalen samlats för att förbereda arbetsdagen. Just i dag är den personen vi blivit lovade att följa med hemma på grund av vård av sjukt barn. Snabbt bestäms det att vi kan få hänga på Charlie Regnér på hans morgonrunda.
– Jag började i hemtjänsten efter studenten. Tanken var inte att jobba kvar för jag hade bara tänkt ta ett år studieuppehåll, säger han när vi sätter oss i hemtjänstbilen.
Rickard Janse är först ut på Charlies runda. Han har haft hemtjänst i fyra år och brukar få hjälp med att ta på sina stödstrumpor.
– Det funkar bra med hemtjänsten, säger han. Det är ett bra gäng. De är guld värda.
Mycket av hemtjänstens arbete administreras via mobiltelefon. Med hjälp av en app låser Charlie upp brukarnas dörrar och i en annan app signerar han den medicin han delar ut. Hela dagens arbete finns planerad i telefonen och där kan Charlie se vilka han ska besöka och vilka uppgifter han ska utföra. Näst på tur är Birgit Källå.
Hon sitter i sin fåtölj och väntar på Charlie.
– Jag har hjälp med stödstrumpor morgon och kväll. Sedan har jag social tid en timme varje vecka. Då brukar jag få hjälp med sådant som ska sorteras och slängas. Och så brukar vi dricka en kopp kaffe och prata. Den timmen går så fort, så fort. Jag har haft hemtjänst i många år, men nu är det extra bra sedan min man gick bort. Jag behöver inte vara helt ensam.
Efter Birgit ska vi åka vidare till Mats Lindström. På vägen berättar Charlie att han hade hört rykten om hur det kunde vara att jobba i hemtjänsten, men att de inte stämde när han väl började där.
– Jag är så glad att jag fick det här jobbet. Den ena dagen är inte den andra lik och det är roligt att arbeta med människor. Jag är ung och känner att jag utvecklas varje dag på jobbet. Man får en helt annan bild av hemtjänsten när man jobbar med det. I Skänninge är vi många unga och det är flera killar som jobbar här. Men ett dåligt rykte kan ju göra att färre yngre vill jobba i hemstjänsten.
Charlie säger att arbetsbelastning och stressnivå varierar och att det går upp och ned under året.
– Det kan vara tufft periodvis, till exempel på hösten när det är mycket vab och sjukskrivningar. Då kan det bli stressigt, framför allt på morgonen. Jag kan förstå att det är svårt att planera bemanningen. Någon gång kanske det händer att vi får fem nya brukare samtidigt och då behöver vi även ny personal. Det är inte det lättaste att hitta och att sätta in dem direkt i arbetet.
– Om någon är sjuk fördelas ärenden ut på oss andra. Allt blir försenat och man vet att de äldre väntar. Som tur var händer det inte ofta. Nyckeln till att det ska fungera bra är att vi hjälps åt i arbetsgruppen. Hjälpsamma kollegor är bra att ha.
Mats Lindström blir glad när vi kommer. I vardagsrummet hänger en väggklocka som han gärna vill visa upp för oss.
– Den är från 1938 och jag fick den av min far. Nu fungerar den igen efter att jag lämnat in den på reparation.
På vägen till nästa brukare passar vi på att slänga Mats skräppåse.
– Man träffar så många olika slags karaktärer, berättar Charlie. För varje ny person man stöter på så lär man sig hur just den ska bemötas nästa gång. Det är roligt för man utvecklas själv som person.
Hemma hos Lollo Jonsson är det dags för frukost. Charlie fixar fram bröd och yoghurt.
– Jag är allätare, skojar Lollo. Jag har haft hemtjänst i drygt ett år. Det bästa är att de trevliga och livar upp det lite.
Efter Lollo går vi hem till Berit Gördenberg. Hon är nöjd med Charlie och hans kollegor. Skulle hon önska något så vore det mer städning.
– Men ni får ju inte göra alla sysslor, säger hon och tittar på Charlie. Annars har jag tillsyn morgon och kväll, duschhjälp, hjälp med tvätt, och social tid en gång i veckan.
Nästa som får besök är Birgitta Andersson. Hon berättar att hon skriver upp varor som hon behöver på en lapp. Hemtjänsten hjälper sedan till med beställningen från affären.
– Vi kommer med en ipad där Birgitta kan se varorna och klicka i vad hon behöver, säger Charlie. Varorna kommer sedan hem till dörren.
I bilen på väg tillbaka till hemtjänstlokalen skojar Charlie att jobbet nästan är som en hobby.
– Jag kommer hit varje dag och umgås med kollegor och brukare och trivs med det. Det är aldrig att jag går till jobbet och tänker "nej, måste jag jobba i dag".