– Glöm inte att jag träffade min fru på ett dansställe med musik i bakgrunden.
Jans dialekt avslöjar att han är skåning, från Helsingborg.
– Där hade jag också mina första sommarjobb på Ramlösa Vatten (”en himla massa flaskor att hålla reda på”) och en del trädgårdsarbeten på olika trädgårdsmästerier.
Jan gick restaurangutbildning, som då var 5-årig och blev därmed förste kock. Han började på restaurang Astoria i Helsingborg som hade sommarkrogarna Ramlösa Brunnshotell och Klitterhus i Ängelholm.
I 20-årsåldern lockade sjön för mycket. Jan skrev på ett kontrakt som chefskock för Walleniusrederierna. Rutten var inordnad: i Göteborg stuvades Volvobilar in, i Tyskland kom fler bilar från VW, Atlanten korsades och i Stora sjöarna i USA byttes de europeiska bilarna mot amerikanska och så bar det åter till Europa.
Kontraktet med Wallenius löpte ut, men Jan hade inte fått nog av sjömanslivet. OK blev hans arbetsgivare och olja fraktades. Jan blir lite nostalgisk när han pratar om Trinidad eller passagerna i Suezkanalen.
– Det var bra att jag tog chansen, men det hade varit lätt att bli kvar på sjön.
I stället väntade ett jobb vid Studsviks forskningsanläggning utanför Nyköping.
– Studsvik var ett samhälle i samhället där forskarna bodde. Eftersom det rörde sig om atomenergin var säkerheten strikt.
Den tog Jan och hans kollegor hand om som anställda i ett säkerhetsföretag. De hade dessutom hand om brandfrågor i området och fick utbildning för ambulanssjukvård. Men efter ett varsel i början av 70-talet fick Jan förfrågan om han kunde flytta till Linköping och sköta bevakningen på Saab. Han nappade.
Men tiden på Saab blev inte så långvarig. Jan såg en tidningsannons. Där söktes en fastighetsskötare till det nybyggda Skäggetorp Centrum. Han fick jobbet.
– Skäggetorp hade hotell, en ypperlig restaurang, bibliotek och scener för uppträdande. Det var en rolig tid.
Här fick han också tillfälle att odla sitt intresse för scoutrörelsen. Snart var han kårordförande för Skäggetorps scoutkår. Samlingar och läger avlöste varandra.
– Jag hade alltid med gitarren. Det blev många visor vid lägereldarna.
Jan var kvar i Skäggetorp till 1986. Då anställdes han på Scan, först som köksmästare och senare som personalservicechef.
– Vi tog hand om inköp av arbetskläder, lokalvård med mera.
Och här kom musiken in igen. Jan grundade Farmek Brass.
– Det var skoj. Vi spelade exempelvis vid danserna vid Bergs slussar.
När det blev oroligt på Scan i mitten av 90-talet sökte Jan andra uppgifter. Han hade fått kontakt med Fristads arbetskläder och Jan bildade en egen firma och började sälja arbetskläder. Dessutom importerade han tvål och andra hygienartiklar.
– När jag gick i pension sålde jag firman till Svenskt arbetarskydd. De fick en konkurrent mindre.
Men Jan var alldeles för pigg för att bli pensionär på heltid. Med Jannes Enmansband turnerar han bland pensionärsföreningar och äldreboenden.
– Publiken får välja melodier. Det blir mest Svensktoppslåtar, Vikingarna och Lasse Stefanz, säger Jan och börjar fingra på keyboarden.
Han har också, under 30 års tid, varit god man.
– Att vara god man ger så mycket – om du kan ge lite själv.
Jannes Enmansband spelar på många danser för FUB (Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning).
– Då blir man mottagen som en idol. Att se ögonen lysa på de som dansar är mycket värt.