Men nu var det inte alls trä eller träd det handlade om när Uno Svensson slog en signal till redaktionen häromveckan. Nej, det var helt andra växter, nämligen krinum.
– Min mamma fick en lök av en faster i familjen år 1942, när jag var ett år, och den blommar nu. Kom och titta, sa Uno.
Vinterkylan biter i kinderna när vi svänger upp för backen mot Grindstugan i Sjögesätter två mil söder om Linköping. Det känns svårt att föreställa sig att en växt som ursprungligen hör hemma i tropiska förhållanden ska trivas och gå i blom långt upp i Norden i kyliga februari.
Uno och hans hustru Kim visar in i vardagsrummet och där, i ett hörn avsatt för växterna, blommar det på flera stjälkar. Klockorna är vita eller ljust rosa. Varje växt är så hög att det går att sätta näsan intill och dra in den behagliga doften från blommorna utan att böja särskilt mycket på ryggen.
– Jag har befruktat och dragit fram nya exemplar många gånger under åren, säger Uno.
Han har tagit över lökarna efter sin mamma och Unos och Kims tre egna barn, som nu är vuxna och utflyttade sedan länge, har förstås egna exemplar som de fick när de var nyfödda.
När det blir tillräckligt varmt tar Uno ut sina krinum och placerar dem under träden på tomten.
– De bör skyddas mot allt för stark vind, och till att börja med också mot allt för stark sol som kan bränna sönder bladen. De klarar sig utan vatten, så länge det inte blir en allt för lång torrperiod, säger han.
Ja, ju mer vi lyssnar och ju mer berättelser vi får oss till livs, desto tydligare blir det förstås att det inte bara är skog som upptar jägmästarens intresse. Unos kunskap om blommor och växter är gigantisk och han har inte minst hållit trädgårdskurser i många år. Dessutom är han känd för sina fantastiska tulpaner som växer på tomten i tiotusental. Han har själv döpt en av sorterna till ”Farmorstulpanen” eftersom det lär ha varit hans farmor som planterade dem på platsen i början av 1900-talet. De är först gula i blomman för att sedan övergå allt mer mot rött och utgör ett vackert färgstarkt hav varje vår.
Uno slår upp en trädgårdsbok och visar ett stycke med text och vackra bilder om hans tulpanodlande.
Åter till vardagsrummets grönska. Hinkarna med krinum samsas om utrymmet med bland annat en monstera (hämtad från Skolöverstyrelsens lokaler i Stockholm när Uno arbetade där) och prickbladig begonia (norpad från Skogsvårdsstyrelsens lokaler i Linköping när Uno var anställd) samt en hel skrälldus med pelargoner.
Varifrån kommer intresset och förmågan att driva upp så fina växter?
Uno säger inget. Han bara spretar lite med fingrarna.
Ja, det är inte utan att de tycks skifta lite i grönt.
Nå, timmerhuset och alla olika träslag då? Ja, det är en historia för sig. Uno är född i trakten och hans farmor och farfar, liksom mamma och pappa, ägde stamfastigheten i den röda backstugan, byggd 1865, som ligger intill villan och där hans morfar och mormor bodde i början av 1900-talet.
Uno flyttade tidigt och läste bland annat på folkhögskolan Hvilan i skånska Åkarp, där han också träffade Kim.
Senare fick Uno jobb som biträdande jägmästare på Skogshögskolan i Garpenberg med ansvar för virkeslära. I slutet av 70-talet blev han erbjuden ett jobb på Västerby skogsbruksskola i Linköping och det blev dags att flytta hem.
– Och eftersom släktstugan här intill är av timmer ville vi ha ett timrat hus. Så när vi fick möjlighet att ta med ett hem från Dalarna slog vi till.
Huset som Uno och Kim köpte låg vid Siljans sydspets och de plockade omsorgsfullt ner det stock för stock och märkte noga.
Därefter byggdes det upp på kullen i Sjögesätter, mittemellan Skeda udde och Brokind.
– Det växte tre ekar på platsen som vi fick vi ta ner först. Vi lade dem på tork tills det var dags att bygga trappor av dem, säger Uno.
Golvet i vardagsrummet och på övervåningen i huset har Uno hyvlat på egen hyvel av tallar som han kapat i kohagen intill. Spikarna, som är tillverkade före 1801 i egen spiksmedja, har han samlat från herrgårdsbyggnaden i Garpenberg där man bytte golv.
Medan Kim brygger kaffe tar Uno oss med på en rundvandring i det tre våningar stora huset och pekar ut olika träslag som använts i bygget.
Vi börjar i källaren. Föga förvånande möts vi av en hel hord av växter. Krinum, pelargoner, ytterligare en monstera...
Uno skrattar. Det tar en timma att vattna dem under sommardagarna, säger han.
Upp för ektrapporna igen. På övervåningen finns två sovrum. Åt ena hållet kan vi kika ner mot backstugan. Åt andra hållet skymtar Sjögesättersviken i Lilla Rängen – i alla fall så länge träden står utan bladverk.
– Och alldeles utanför knuten går skidspåren, säger Uno när vi passerar en färgglad uppsättning av nummerlappar som hänger i trappen. 40 Vasalopp och ett Öppet spår har det blivit. Men nu sätter en trilskande höftled stopp för fler.
Kim har dukat fram hembakat på det egenhändigt tillverkade träbordet.
I vardagsrummet finns mycket att titta på.
– Vi har medvetet hållit en stil som minner om Dalarna, säger Uno.
På hyllorna ovanför fönstren trängs mängder av spännande saker och vi tittar bland annat närmare på en måttsats av mässing från 1850 och en yxa i flinta som kan vara från 3 000 år före Kristus. Svindlande!
Tiden går fort och till slut måste vi tacka för kaffet.
– Välkomna tillbaka när tulpanerna blommar, säger Uno och Kim.
