Scherman brinner av berättarlust

Jan Scherman: Räkna med känslorna – tankar från en murvel som blev börs-vd

14 oktober 2014 14:50

Norstedts

Efter bara några sidor blir jag förvirrad. Vad är det egentligen för sorts bok jag läser? Har Jan Scherman författat sina memoarer eller har han skrivit en bok om ledarskap? Eller har han rent av knåpat ihop en bok om journalistikens allt tuffare villkor i det digitala tidevarvet?

Snart inser jag att ”Räkna med känslorna” är lite av allting. Det borde inte fungera. Men det gör det.

Sällan har jag läst en bok som är så lustfyllt berättad. Scherman, som växte upp i Linköping, gjorde en lysande karriär inom media och krönte sin bana som vd för TV4, formligen brinner av berättarlust. Det är flyhänt och rappt skrivet, så där som stilistiskt skickliga kvällstidningsmurvlar kan få till det när de har en bra dag på jobbet och ett tacksamt ämne att bita i. Det är full fart från början till slut och inte sällan finns den där glimten i ögat, den självironiska kommentaren som gör att man som läsare bara vill fortsätta att frossa i alla mer eller mindre fantastiska anekdoter som fyller sidorna.

För en Linköpingsbo med starka band till den tidning du just läser är det en fröjd att läsa om den unge världsförbättraren Schermans inträde på Correns redaktion i slutet av 1960-talet. Det var, för att låna titeln av en annan lysande memoar, ett annat liv. Halvt försupna redaktörer som somnar med pannan i skrivmaskinen eller skriver målande reportage om skridskoseglingstävlingar som aldrig blivit av då vinden varit för hård på Roxen. Eller om reportern som ägnar sig åt att pressa fridlysta orkidéer på arbetstid. Vart tog profilerna på Badhusgatan vägen?

Det finns mycket varm humor i Schermans bok. Men han är som allra bäst när han tar sig an de tyngre ämnena. Scherman skriver fint om sitt förhållande till sin krävande far Adde, företagsläkare på Saab. Här verkar finnas en guldgruva av material till en helt egen bok. Och det är direkt smärtsamt att läsa om Schermans reaktioner vid nyheten om att TV4:s fotograf Ulf Strömberg mördats i Afghanistan. Hur han som högste chef mitt i natten måste göra sin plikt och åka hem till fotografens hustru för att meddela det oerhörda.

Scherman kastar sig mellan högt och lågt och i bland blir det lite för mycket av det goda. Själv har jag svårt att uppbåda någon riktigt genuint intresse för alla komplicerade turer i TV4:s företagsledning. Och Schermans grepp att låta ett antal namnkunniga personer skriva inlägg i olika ämnen som intresserar författaren känns aningen onödigt. Det stör flytet i läsningen. Scherman klarar alldeles utmärkt att stå på egna ben. Alla med minsta intresse för media eller en väl berättad historia borde kasta sig över hans bok.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Fredrik Quist