Vlad är en kille med mycket energi och leker för fullt med det som finns att tillgå i barnbyn. Även pansarvagnar och andra stridsfordon i lego.
Fyraårige Vlad leker på golvet med lego. Två gubbar sätts i en bil och med Vlads hjälp kör den runt på mattan.
– Kiev, säger han.
Från en stor låda tar han fram en pansarvagn och en helikopter. Han vet hur de låter.
– Tatatatatata, ljudar han när pansarvagnen attackerar.
***
Vlad och hans mamma Natalia, som arbetade som tysklärare före kriget, är två av flera ukrainare som den senaste dagen kommit till den rumänska barnbyn Caminul Felix – en fristående, kristen stiftelse med kopplingar till Sverige som vanligtvis hjälper föräldralösa barn.
– De senaste fyra dagarna har 85 flyktingar från Ukraina bott här. De är rädda och har många frågor. De vet inte vad de ska förvänta sig, säger direktor Marcel Filip.
Masterstudenten Luiza, 22, visar en bild på sina kompisar i sin mobil. Den är tagen i en biosalong, innan kriget bröt ut i Ukraina. Luiza minns hur hon, två dagar senare, vaknade i hemmet utanför Kiev av explosioner. Hon förstod redan då att livet skulle förändras. I ett desperat försök att behålla sitt gamla liv gick Luiza till ett kafé och åt sin favoritbakelse.
– Jag ville göra något jag tyckte om en sista gång.
Några dagar senare flydde hon söderut med sina kusiner, sin mamma och mammans svägerska. Luizas pappa körde dem alla till gränsen mellan Ukraina och Rumänien.
– Jag hann inte säga så mycket till pappa. Han släppte av oss och det var så stressigt. Vi gick till fots över gränsen. Pappa behövde ha kvar bilen i Ukraina.
Sedan kriget bröt ut har barnbyn i Oradea tagit emot cirka 85 personer som flytt Ukraina. Luiza och Emilia är två av dem.
I nyhetsrapporteringen har man kunnat läsa att fäder med tre barn eller fler har fått dispens och kunnat lämna Ukraina. Men enligt Luiza gällde det bara de första dagarna av kriget. Nu behövs varenda man för att försvara landet.
Luiza är orolig för sin pappa. Han har hjärtproblem och ljudet av explosioner har fått hans blodtryck att skena. Luiza beskriver honom som känslig.
”Han kan inte ens skada ett djur. Och nu ska han försvara landet, och alltså döda fienden som egentligen bara är människor”, skriver hon på ukrainska i Google translate.
När hon flydde landet hade pappan börjat dricka för att döva ångesten som kriget framkallat.
När vi besöker barnhemmet, har ett 60-tal flyktingar precis lämnat för vidare färd i Europa. Här serverar Emilia potatismos och friterad kyckling till sin lillebror.
Bordet är dukat. Luiza, Vlad och deras familjer sätter sig till bords. Dryck, grönsaker och bröd skickas runt. På söndagar serveras trerätters i barnbyn. Människorna runt bordet är egentligen främlingar för varandra, men i detta undantagstillstånd då deras hemland brinner, tar alla hand om varandra. Men kriget är inget som de pratar om. I alla fall inte Luiza.
– Jag har blivit rätt tyst. När vi var i Ukraina var jag panikslagen. Nu är jag bara tom.
Planen för dem alla är att hitta en buss som tar dem till Tyskland. När det blir vet de inte. Personalen i barnbyn berättar att det finns bussbolag som kör ukrainare gratis – men också de som skor sig på situationen och tar dubbla priser jämfört med vanligt.
Vlad är inte så förtjust i soppan gjord på spaghetti, morrötter och buljong. Men han äter snällt, för han vet att efteråt väntar något sött.
Fyraårige Vlad får en stor chokladbakelse på sin tallrik. Mamma Natalia är lågmäld. Hennes man är kvar i Ukraina. Varenda cell i kroppen skrek när hon lämnade honom och sitt land. Men sonen gjorde det omöjligt att stanna.
– Jag måste ge Vlad en bättre framtid. Jag försöker förklara att vi just nu inte kan vara hemma, men att vi snart kommer tillbaka.