Lars Gustafsson är från Linköping men har bott i Rumänien i 30 år. Nu erbjuder han en sovplats till flyende ukrainare.
Kön är lång. Uppskattningsvis två kilometer. Ett radband av ljus i beckmörkret.
Gränsen mellan Rumänien och Ungern är ett steg närmare friheten för de många ukrainare som tagit sig ut från de södra delarna av hemlandet. Men väntan är lång. Flera personer i kön berättar att de varit på flykt i flera dagar. Nu när de kommit hit har de fått vänta i upp till tio timmar. För det mesta står kön här helt still. Ibland hörs ett otåligt ”go, go, go” från en barsk gränsvakt och bilarna får rulla framåt någon meter. Ett kaos i slow motion.
Vid en parkeringsficka, femtio meter från gränskontrollen till Ungern, står Lars Gustavsson. Den före detta Linköpingsbon flyttade till Rumänien och staden Marghita för 30 år sedan och driver ett barnhem tillsammans med sin fru Barbro genom insamlingsstiftelsen EFI-fadder. Sedan kriget i grannlandet Ukraina bröt ut för en dryg vecka sedan har de tagit emot ukrainska familjer som vill ha en sängplats för natten, vilket Corren tidigare berättat om.
Rumänien har blivit ett transitland för ukrainarna. Få ser en framtid i landet. De tycker att Rumänien är för nära kriget och vill vidare västerut. Många pratar om Tyskland, säger han.
Andrej Loghin, en kollega till Lars, har stått vid gränsen i flera nätter för att dela ut te, vatten och mackor till ukrainarna. Han berättar att de första dagarna kom det endast familjer som hade det bättre ställt.
– Det syntes på de fina bilarna. Det var de människorna som hann lämna landet först.
Nu är det även fattigare familjer som försöker ta sig genom landet. Snart spår Andrej att det även kommer komma människor gåendes genom gränskontrollen.
Katryn har stått i kön med sina hundra i elva timmar. Planen är att ta sig till en vän i Finland.
Vad det är som tar en sådan evinnerlig tid vid gränskontrollen är svårt att förstå.
– Det är inte de rumänska vakterna som fördröjer det hela, utan ungrarna. Jag gissar att de inte är jättesugna på att få in de ukrainska flyktingarna. Men det är bara vad jag tror, säger Lars och syftar på landets strikta migrationspolitik och inskränkningar av asylrätten, som mötts av hård kritik från EU.
Här om kvällen tog de ungerska gränsvakterna ett beslut som skapade stor oro i den långa bilkön, berättar Andrej och Lars. Plötsligt kom bara ukrainare med ett modernt pass, med chipp, genom gränskontrollen.
– Det uppstod kaos på plats. Människor som köat i timmar kom plötsligt inte igenom. Ungern drog tillbaka beslutet sedan, jag vet inte om det var EU som tryckte på, säger Lars.
Lång väg mot frihet på gränsen mellan Rumänien och Ungern. "Jag vill tro att jag en dag kommer att komma hem igen och att allt ska vara precis likadant som när jag åkte", säger Aisha som flytt kriget i Ukraina.
Avgaserna fyller luften. Trötta ansikten bakom immiga fönsterrutor. En kvinna lägger huvudet mot ratten, gör ett misslyckat försök att hitta en ställning som inte är alltför obekväm. I en svart sjusitsig bil sitter Aisha i passagerarsätet. Hennes mamma sitter bredvid – åtminstone en stund till.
– Hon ska vända om när vi kommit över gränsen. Hon ska hjälpa vänner att ta sig ut från Ukraina.
Hon får frågan som inte går att besvara – om hon kan beskriva sin situation. Det blir tyst. Ögonlock som blinkar snabbt. Flera manliga släktingar är kvar i Ukraina – de får inte lämna landet.
– Jag måste le, annars kommer jag börja gråta. Jag vill tro att jag en dag kommer att komma hem igen och att allt ska vara precis som vanligt. Jag vill tro att min familj ska vara där, att mina vänner ska vara där.
Har ni någonstans att sova i natt?
– Jag vet inte. Jag tror inte det. Vi får sova i bilen.
Andrew studerar i Kiev men när han nu står i bilkön vid den rumänska gränsen har han varit på flykt i fyra dagar.
Andrew är en av de få unga män som har fått lämna landet. Anledningen är hemskast möjliga. 2014 dödades hans pappa under Donetskkonflikten. Familjen bodde då i staden Slovjansk där striderna var hårda.
– Minnena från den tiden är hemska. Jag såg kriget på så nära håll. Jag såg bombningar, skjutningar, döda kroppar.
Nu händer det igen. Andrew studerar i Kiev men när han nu står i bilkön vid den rumänska gränsen har han varit på flykt i fyra dagar. Han berättar om tuffa dygn, ensam i bilen.
– Delar av min familj bor i Spanien så planen är att ta mig dit. Jag är väldigt trött.
Han berättar att han har hopp om sitt hemland.
– Jag är glad för jag och min familj lever. Jag vet att mitt land står i brand just nu men jag är kristen och vet att allt är i Guds händer.
Klockan har slagit 22. Lars Gustavsson lämnar gränskontrollen. Han behövs hemma vid barnhemmet dit ett större sällskap med ukrainska flyktingar väntas inom kort.
Vid gränsen mellan Rumänien och Ungern väntar ukrainare i många timmar på att få åka vidare i Europa. Många har fått vänta i upp till tio timmar. För det mesta står kön här helt still.
