"Huset var som en fackla", förklarar Johan Wester. Av huset blev ingenting kvar. Men han och sonen Mattias tog sig ut, precis som grannarna i den gamla trävillan innan det var för sent.
Den där minnesbilden finns kvar på näthinnan hos 52-årige Johan Wester, även om det har gått ett år sedan den där fredagsmorgonen den fjärde december förra året. Hela tvåvåningshuset i Ringarum, med fyra lägenheter, var snabbt övertänt och brann ner till grunden tidigt på morgonen. Brandförloppet var våldsamt. Strax efter klockan 05 var det cirka 13 räddningsfordon på plats vid det lilla röda trähuset, strax intill skolan i Ringarum.
– Det var tur att Mattias vaknade. Allt gick så fort. Det kan inte ha handlat om mer än 15 minuter så var allt över. Huset var som en fackla, lågan stod rakt upp högre än kyrktornet har de berättat efteråt, säger Johan Wester.
Han reagerade direkt då han väcktes av sonen. Att få ut honom ur det brinnande huset var hans första prioritet. Sedan återvände Johan in för att väcka grannarna.
– I skarpa lägen är jag bra på att reagera. Jag såg till att ha cirka tre sekunder från ett fönster eller en dörr då jag gick in. Jag sprang upp till övervåningen och bultade på grannarnas dörrar. Alla reagerade inte direkt. Allt gick så fort.
Då sonen var i säkerhet gick Johan in i lägenheten igen. Han letade efter hunden Totte, en finsk lapphund som betydde otroligt mycket för dem båda. Men han hittade inte Totte. I stället hjälpte han en granne med sin hund. Den stora hunden lyckades han och en annan granne lyfta ut ur huset genom ett fönster. Samma väg hjälptes även ägaren ut.
Ringarum vaknade till blåljus och sirener. Räddningstjänsten kämpade mot lågorna och lyckades rädda skolan, men det stora trähuset blev snabbt övertänt.
Då stod Johan återigen utanför sitt eget sovrumsfönster. Han kunde inte låta bli, utan hakade av fönsterhaken och tog sig återigen in i det brinnande huset för att leta efter Totte.
– Tyvärr hittade jag ingenting och jag var tvungen att gå ut. Jag har funderat så många gånger, på om jag hade kunnat göra något annorlunda, hur jag skulle ha gjort för att hitta honom.
Totte betydde så mycket för familjen. När de flyttade till lägenheten för 3,5 år sedan valde även katten Jackson att bo hos Mattias och Johan.
– Han bara hoppade in genom fönstret och stannade kvar. Det var så roligt att se de båda tillsammans. Katten satt under hakan på Totte och de åt ur samma skål. På eftermiddagarna satt Totte på en stol och väntade på skolbussen, då satte sig Jackson bredvid. Som tur var lyckades katten att hoppa ut själv vid branden.
En vän till Johan har undrat över hur han kunde gå in i ett brinnande hus flera gånger, för att leta efter en hund.
– Jag skulle göra precis samma sak igen, det enda jag ångrar är att jag inte hittade honom. En hund blir som en familjemedlem.
Idag finns ingenting på platsen där bostadshuset stod förut. Flerbostadshuset brann ner totalt vid branden förra året.
Utanför huset var det kaos den där morgonen. De boende samlades i kylan på skolgården, som ligger precis framför huset, utan att ha hunnit ta på sig riktiga kläder eller skor. Brandbilar och ambulans fanns på plats.
– Jag minns att jag undrade vem ambulansen var till. Jag hade ingen aning om hur brännskadad jag var, jag kände ingen smärta då. När jag var tvungen att åka med ambulansen oroade jag mig för Mattias, det var så kallt ute och han stod barfota och i underkläder. Ingen av oss hade fått med sig något ut.
Som tur var fanns det många människor som kom till undsättning. Kyrkan öppnades och personalen ordnade både varmt att få i sig och kläder. Johan känner sig så tacksam för alla människor som ställt upp efter den fruktansvärda händelsen, då familjerna förlorade allt de ägde.
– Sedan fick jag en spruta och vaknade i slutet av december, säger Johan tyst.
Johan Wester gick flera gånger tillbaka in i det brinnande huset. Han hjälpte sina grannar och gemensamt lyckades de också få ut en hund. Efteråt hade han stora brännskador och låg nersövd länge.
Det var tunga veckor för hans familj, då ingen visste hur det skulle gå för honom. Han låg nedsövd. Först på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, men han flyttades nästan omgående till brännskadeenheten på Universitetssjukhuset i Linköping. Under ett par veckor låg han i respirator.
Under tiden han låg nersövd, och även efteråt, skrev personalen dagbok och tog bilder åt honom så att han skulle kunna få veta vad som egentligen hade hänt.
– När jag äntligen vaknade var det så häftigt. Jag såg en väldigt stark lampa ovanför mig och längs kanten av lampan satt det fullt med kort. Så många bra vänner och släktingar jag har. Det värmde otroligt. Sedan fick jag ett videomeddelande av Mattias, det betydde otroligt mycket. Att bara få se och höra honom och att han, som egentligen är så blyg, vågade spela in och skicka det till mig var stort.
För att inte många skulle ringa till sjukhuset utsågs Johans svåger som kontaktperson. Vårdpersonalen ringde honom och sedan gick telefonkedjan vidare till dem som skulle informeras. Det var också till svågern som vården vände sig då Johan hade blivit lite bättre. De ville veta hur Johan Wester egentligen såg ut, för att kunna återskapa hans ansikte.
– De frågade om familjen hade något foto de kunde få. "Skit i ansiktet, fixa hans händer i stället" var min svågers svar och det ligger mycket i det, skrattar Johan.
– Vad skulle jag göra utan mina händer? Det är dem jag alltid använder. Händerna har alltid varit det viktigaste i jobbet och i allt, de har varit så starka. Men på min första permission, när jag åkte till min son och hans mamma, kunde jag inte ens öppna en läskflaska.
Vårdpersonalens dagbok vågade Johan inte läsa. Den låg hos honom i månader utan att han bläddrade i den.
" Jag är så otroligt tacksam över att de skrev den och att de tog bilderna. Nu under sommaren har jag läst den, men jag vet inte riktigt om jag förstått och tagit in allt än."
Vårdpersonalens dagbok vågade han inte läsa. Den låg hos honom i månader utan att han bläddrade i den.
– Jag är så otroligt tacksam över att de skrev den och att de tog bilderna. Nu under sommaren har jag läst den, men jag vet inte riktigt om jag förstått och tagit in allt än.
Han bläddrar i sidorna och visar bilder på en man som ligger helt inlindad i bandage, bara ögonen syns.
– Brosket vid öronen och näsan hade smält. Jag hade brännskador i lungorna. I början kunde jag inte ens prata, men sedan satte de in en "taltrack" i struphuvudet, så då kunde jag prata lite. Jag hade också svårt att se i början, eftersom pupillerna hade tagit skada av värmen, berättar han.
"När jag äntligen vaknade var det så häftigt", säger Johan Wester.
Läkarna har transplanterat hans hud. Han har nytt skinn i ansiktet på ett par ställen, på händerna, armarna och halva ryggen.
– Jag ser ut som ett schackbräde på benen, men jag är ganska envis och verkar ha bra läkkött. När jag tänker tillbaka skulle jag ha gjort om det jag gjorde alla gånger. Jag ångrar inget.
Livet går sakta vidare. De har hittat ett nytt boende i Ringarum, men förhoppningen är att hitta något större.
– Det har hänt mycket på mindre än ett år. Nu ser jag fram emot att fira jul tillsammans igen. Vi brukar alltid fira tillsammans med Mattias mamma och hennes familj. Det är bara två jular som jag har missat, säger Johan Wester.