Storbranden i Ringarum berövade flera personer sina hem och käraste ägodelar. Emma Thomasdotter Frisberg, 31, flydde branden med sina två döttrar den ödesdigra natten mellan onsdag och torsdag.
De förlorade allting.
– Vi låg och sov i min säng, alla tre. Jag vaknar av att brandlarmet tjuter och då tänker jag först att jag ska få tyst på det. Man tänker kanske inte att det brinner direkt, utan att brandvarnaren gått på av misstag, säger Emma.
Klockan var strax efter halv ett på natten i det här skedet.
– Ljudet kommer från min dotters rum, så när jag kliver in där ser jag genom fönstret att lågorna står upp utanför. Jag springer tillbaka till rummet och skriker att vi måste ut härifrån.
Branden ska ha startat i en av lägenheterna på nedre botten. Emma och hennes döttrar bodde på andra våningen.
– Jag tar min telefon, ringer 112 och vi kastar på oss varsin morgonrock och öppnar ytterdörren till trapphuset men där var det rökfyllt. Jag kommer på att vi har en balkong så vi tar den vägen i stället, och barnen börjar klättra över balkongräcket till en brandtrappa.
– Som tur är kommer två personer som jobbar på hemtjänsten som bankar på fönstren om att det brinner. De tar emot mina döttrar och sätter dem i sin bil.
– Men jag får inte över min hund över balkongräcket, jag står kvar ett tag på balkongen tills polisen kommer och hjälper ner hunden. Sen kan jag klättra ner.
Hur upplever du hela händelseförloppet känslomässigt?
– Där och då tänker man inte så mycket. Men jag fick panik korta stunder, jag hörde hur branden tog fart och fönster gick sönder. Samtidigt fokuserade jag hela tiden på att vi skulle komma ut.
Emma satt därefter med hund och barnen i hemtjänstens bil. Samtidigt kom grannarna ut en efter en från huset och personalen från räddningstjänsten blev allt fler.
En person omkom i branden. De evakuerade fick vara på Ringarums skola och vartefter höll polisen förhör med alla. När det var avklarat var de fria att lämna.
– Döttrarna är hos sin pappa i Ringarum. Jag åkte till min mamma i Åby.
När vi träffas har det gått mer än ett dygn efter branden.
– Det är svårt att säga vad jag känner, det är tomt. Det känns så konstigt att jag inte har någonting kvar, att jag inte kan åka och hämta mina grejer, att de är borta. Jag har ingenting liksom.
Beslut togs av räddningstjänsten att riva hela huset ner till grunden.
– Vi kunde inte hämta något. Polisen ville flytta min bil men bilnycklarna var kvar i lägenheten så det var bara att konstatera att det inte gick.
Nu letar Emma febrilt efter ett nytt långsiktigt boende efter att ha blivit berövat sitt hem. Hon har bott i huset i Ringarum sedan maj det här året.
– Det känns som en lång väg nu att bygga upp ett nytt hem igen. Framförallt med barnen för att det ska kännas tryggt och bra för dem.
– Vi åkte förbi igår när de rev allting, det känns jättekonstigt. Det var svårt att se att vi faktiskt bodde där, samtidigt som man såg några av våra grejer sticka upp ur rasmassorna. Nu står jag här och har ingenting.
Flera andra boende i Ringarum har kontaktat henne och erbjudit hjälp med bostad och kläder. Stödet från anhöriga har också varit stort.
– Det är en väldigt bra sammanhållning här, man hjälper varandra, alltid. Men nu måste jag ta reda på var jag ska bo, helst i Ringarum eller i närheten.