En havsörn som kommunekolog Anders Tingvall lyckats fota vid ett annat tillfälle.
Det är gråmulet och råkallt.
Sikten är inte ens en mil och runt Söderö, någon mil utanför Rimforsa, glider kullarna nästan in i den blöta och mjuka vårvinterdimman.
Ingen idealisk dag om man vill få syn på en örn.
– Helst ska det vara februari eller mars. Sen får det gärna vara soligt vinterväder, säger Kindas kommunekolog Anders Tingvall.
Det är då det händer.
Först syns den bara som ett smalt svart streck. Den kommer närmare och närmare. Rakt mot oss.
Havsörnen.
Den seglar några vändor i luften innan den försvinner bakom några höga tallar.
Efter ett tag dyker det upp en till.
Även om de är en bra bit ifrån oss går det ändå att uppfatta hur stora de är.
– Här finns det den behöver. Det lätt för dem att hitta boplatser. Dessutom finns det stora sjöar här som drar till sig sjöfågel som i sin tur blir byte för havsörnarna.
Han menar att populationen idag blivit så stor att den måste sprida ut sig.
– Det är ganska naturligt. De måste hitta nya revir och jaktmarker.
Att sikta havsörn är idag inte särskilt ovanligt, säger Anders Tingvall. Men för tio år sedan var de inte alls lika vanligt förekommande.
– Då fick man nästan alltid åka ut till kusten. Och för 20 år sedan var det en sällsynthet. Det blev misslyckade häckningar på grund av alltför stora mängder miljögifter som hamnade i örnarna och som skapade såväl svaga äggskal som påverkan på fortplantningsorganen.
– Naturhistoriska museet får fortfarande in ganska blytunga exemplar som har fått i sig blyhagel. Då har de tagit en and eller en sjöfågel som blivit skadeskjuten med blyammunition. Då blir de påverkade. Havsörnen väger någonstans mellan fyra och fem kilo och det har kommit in örnar till museet som har haft närmare ett kilo bly i kroppen.
Anders Tingvall gläds åt örnens återkomst till området och att de har gått från nästan inga alls för tjugo år sedan till att idag bli vanliga.
Uppskattningsvis är det mellan fem och tio så kallade häckningar i Kinda, säger Anders Tingvall. Det betyder att det totalt rör sig uppemot 30-40 örnar i trakten.
– Det är lite svårt att säga exakt. Örnarna verkar byta boplatser, eller ha alternativa bon. De kan ha flera bon under ett och samma år.
Han fortsätter:
– Havsörnen är ganska knusslig med vilka träd de väljer att bygga sina bon i. Det ska vara tallar, helst riktigt gamla tallar. Tallar som är minst 100 år, men gärna runt 150 eller äldre. Tallen ska gärna ligga nära vatten och det ska vara en relativt fri inflygning till boet. Ett bo väger mellan ett halvt och ett ton. Det är alltså en och annan pinne som de släpar dit. Tall är nästan det enda träd som klarar av den vikten.
En närmare bild än så här kunde vi inte ta under den förmiddagen som vi var ute.
Trots sin storlek är rovfåglarna inte farliga för människor.
– Det finns inga noteringar om det. De kan ta katt eller småhundar, men de kan inte bära med sig så mycket. Det är ganska små byten de kan flyga iväg med. De ger sig på havsfåglar och harar.
Utöver kusten och Tåkern är trakterna runt Rimforsa bland de bästa i länet för att se örn.
– Här finns det häckningar norrut. De flyger gärna förbi Rimforsa och ner söderut längs med Åsunden. Även i dalgången mellan Tjärstad och Kättilstad kan man se dem.
Man behöver inte ge sig ut särskilt tidigt på morgonen för att kunna se fåglarna.
– Det är lite småsega på morgonen. Runt klockan 10 eller 11 bör de ha kommit igång.
Om havsörnen är vanlig, är kungsörnen desto mer sällsynt.
– Den har siktats i Kinda men den är inte, i alla fall utifrån vad vi vet, häckande. Senaste veckan vet jag att det har varit två kungsörnar här ute vid Söderö.