Hon stod med sin nyfödda son i famnen när polisen ringde och berättade att hennes far hade hängt sig. Han, som under hela barn- och ungdomstiden, mellan hon var 3 och 16 år, utsatte henne för sexuella övergrepp. Det var 1985.
Traumatiska händelser kan knäcka oss – men också fungera som bränsle för att ta över rodret och bli den egna livsskutans kapten.
Louise Hävres beskärda del av elände borde ha varit fyllt redan som barn, men hon skulle hinna blir 45 innan livet sakta bytte riktning och gick från att vara knappt uthärdligt till att, i dag, vara fyllt av glädje, kärlek och framgång.
Hon är långt ifrån den skrävlande sorten, men den som följt Louise på Facebook vet att hon älskar att hjälpa. Hon startar samtalsgrupper för incestutsatta, finansierar barnhem i Kambodja, bjuder behövande människor på julbord, kontaktar bekanta som verkar må dåligt, fixar jobb åt nyanlända i Rimforsa, låter en nyanländ familj bo på lantgården på Öland . . .
En stor del av försäljningen av konsten går till välgörande ändamål, utomlands och här hemma.
– Jag vet hur det är att stå ensam och inte ha någonting alls. Men det finns en egoistisk dimension också. Ju mer man delar med sig, desto större blir kärleken – och därmed själva livet.
– En viktig lärdom jag bär med mig är att aldrig någonsin se ned på andra människor. Du har ingen aning om vad en främling bär i sitt bagage.
Med två dysfunktionella föräldrar, mamman var traumatiserad av faderns våld och hot, blev Louise som en mamma till sin lillebror. Som 16-åring flydde hon till en kristen folkhögskola i Jönköping.
Efter sin fader, förövaren, ärvde Louise en liten summa pengar som hon använde till en massageutbildning. Efter den tog hon tjänstledigt från sjuksköterskejobbet och bosatte sig tillsammans med sin dåvarande man i Spanien.
– Tanken var att hitta mig själv, men min ryggsäck var dåligt packad. Min man var inte snäll mot mig och äktenskapet skenade. Alla såg det utom jag.
Åren i Spanien, 2004– 2007, skulle komma att kantas av jobbiga händelser.
Först dog hennes farmor. Därefter hennes bonuspappa. Nådastöten fick hon telefonledes 2005, av sin son. Hennes älskade storebror Per, blott 45 år gammal, hade tagit sitt liv.
– Där och då sköljde hela barndomen, med hot, övergrepp och fysisk misshandel, över mig igen. Jag kanske skulle ta mitt liv jag också, det verkar ju vara en tradition i den här familjen . . .
Louise övermannades av skuldkänslor. Hade även hennes storebror utsatts för faderns övergrepp som liten? Hon visste inte. Hon visste bara att hon bett sin mor om hjälp, men att hon inte hade förmått agera.
Louises man förbjöd henne att åka hem till begravningen. För att söka tröst begav hon sig till katolska kyrkan där hon tände ljus. Kyrkans valv, bågar och trappor återfinns i nästan alla hennes målningar.
I kyrkan stötte hon ihop med en norsk konstnär som höll kurser i måleri och som såg att hon led. De träffades allt mer och en dag erbjöd hon Louise att bli hennes penseltvättare.
– Jag fick blanda färg, måla tavlornas kanter och lära mig hur en målning kommer till. En dag började jag själv måla. Per hade talang och det kändes som om han skickade penseln vidare till mig och sa "måla dig hem till Sverige och ett bättre liv".
Hon tröttnade snart på att måla av saker och började måla ur själ och hjärta. Om det svåra hon upplevt, men ändå förmedlat i ljusa färgtoner. När den norska konstnären sa att "du kommer att måla till både slott och koja" trodde hon knappt sina öron. Hon som knappt målat en streckgubbe tidigare.
Målandet blev hennes medicin. En dag 2007 var hon så stark att hon hals över huvud, och med sin hund under armen, flydde från den misshandlande maken. Flydde hem till Sverige och Linköping – och sin blivande man Tommy, "den första som har trott på mig". Louise var 45 år.
Hon återupptog sitt jobb på US och sökte så småningom medlemskap i en lokal konstnärsgrupp. Till svar fick hon: "Tack, men dina målningar passar inte in här. Lycka till med din utveckling."
Det gjorde nu inte så mycket. Hon dög inte på hemmaplan, men hon dög på Carrousel du Louvre i Paris och på Art Expo i New York. När Pablo Picassos sondotter, Maria Picasso, gjorde henne till VIP-medlem på sin Artistes Du Monde-lista över världens främsta konstnärer, öppnades portarna till världens finaste utställningar.
På Biennalen i Cantalice i Italien 2014 fick hon ett särskilt pris för sin förmåga att beröra, av Svenska konstnärsförbundet blev hon utsedd till månadens konstnär och Svenska konstnärer utnämnde henne till nummer ett, en utmärkelse hon fått tre gånger på två år.
Styrkt av lovorden målade Louise på. Inspirationen kommer i drömmarna, där hon alltid målar.
David Lublin, Bättre konst, har sagt att Louise är Sveriges svar på konstnären Frida Kahlo och självförtroendet fick sig ännu en skjuts när Michael Sakhai på Galleri Walton Fine Art i London sa: "Grattis, du har ingen konkurrens i världen. Din genre är din egen, detaljerna syns bara på långt håll, inte nära, och ju mer man tittar desto mer ser man".
Ibland roar hon sig med att tjuvlyssna. Tre beskådare kan i en och samma målning göra så vitt skilda tolkningar som "Jag ser min mormor" och "Nej, det är ju en häst" till "Det är en vy över Sölvesborg".
Hon målar lager på lager, ibland så många som åtta–tio, i olja och akryl. En konstexpert skulle kalla hennes stil abstrakt expressionism, även om mycket i målningarna är föreställande. Hon vill förmedla hopp, harmoni och glädje.
På senare tid har Louise börjat smycka urnor.
– Kan Ulrica Hydman så kan väl jag? Med all sorg jag bär i bagaget torde jag vara expert på att dekorera en människas sista beklädnad.
Hon beskriver urnorna som ett kinderägg, tre ting i en.
– De är en urna för en kär människas aska. De är en minnesplats som du kan förvara hemma och förse med brev och fotografier tills du känner dig redo för urnsättning. De är gjorda av miljövänlig majsstärkelse och bryts ned på 1,5 år.
Från urnor är steget ganska långt till – öl. Hennes målning "Compromise" pryder Nunnans skördeöl på åtta procent från Vreta kloster nanobryggeri. Ett ännu starkare och ännu olanserat öl på 9 procent ska få hennes målning "Bortom nuet" som etikett.
– Det tycker jag passar bra, ha ha. De är vansinnigt goda båda två, men man får ta det lite lugnt med dem.
Hur har du bearbetat allt det tunga?
– Det var faktiskt väldigt enkelt, när jag väl började prata med människor omkring mig. Jag gjorde det i samband med min mammas död 2018. Jag är knappast den enda som upplevt incest, våld och självmord i familjen. När du öppnar upp skingras skuggorna och du inser att du är långt ifrån ensam.
Hur kunde du förlåta?
– Det var livsviktigt, för min egen skull. Alla förövare behöver ett offer. Jag ville inte fortsätta att vara ett offer, för då vinner ju förövaren – om och om igen. Att förlåta är att släppa sig själv fri.
– Jag använder fjärilen som symbol. Släpp den fri från en garderob och se hur högt den kan flyga. Jag ville göra detsamma med mig själv. Vi själva sätter våra gränser.
Hyllad överallt utom i hemstaden. Hur var det möjligt?
– Äsch, alla städer har sina klubbar och föreningar inom kulturlivet. Om den mest röststarka i klubben bestämmer att du inte är välkommen så fogar sig resten efter det. Det är en hårfin gräns mellan att vara med i värmen och att stå utanför i kylan.
Vad vill du säga till dem som ratade dig?
– Tack. De bidrog till att jag gjorde jag min egen resa. På kuppen blev jag starkare och framgångsrikare. Motgångar sporrar mig och bitterhet ligger inte för mig. Jag strävar alltid efter lyckliga slut, vet du.
– I dag är jag tillfreds med de tre samarbetspartners jag har i Linköping, Fonus Öst, Galleri Melefors och Vreta kloster nanobryggeri.
Vad är du mest stolt över av ditt livs bedrifter?
– Att jag har en målning som hänger permanent i Vatikanen.
Din största utmaning i livet?
– Att förlåta dem som gjort mig illa.
Beskriv dig själv med några ord.
– Glad, tänkande, utåtriktad, orädd, grubblande, omtänksam, kvällstrött.
Vilken är den bästa bok du läst?
– "Att överlista djävulen" av Napolion Hill.
Om du fick resa i tiden?
– Få vara med när Jesus samlade sina lärjungar. Jag är andlig, men utan religionstillhörighet. Jag tror på en världsreligion.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Tänder en brasa och ljus, läser och mediterar.
Något du är extra nöjd med?
– Jag är omtänksam och tycker om att hjälpa människor. Därtill är jag modig, men det är lätt! Det värsta har ju redan hänt mig.
Har du någon okänd talang?
– Jag kan få choklad att försvinna blixtsnabbt.
När är människor riktigt pinsamma?
– När de är oärliga eller berusade.
En egenskap du högaktar?
– Intellektuella människor med mod.
Vad gör dig riktigt, riktigt arg?
– Förtal och avundsjuka.
En framtidsdröm?
– Att ordna kurser i måleri och skulptering för tjejer och kvinnor som aldrig skulle ha råd med en sådan kurs. Det ska vara gratis och deltagarna kan bo i vår lantgård på Öland.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Avsätter alla dåliga ledare.
Andra yrken som också hade passat dig?
– Präst, konstkritiker och begravningsentreprenör.
Var trivs du allra bäst?
– Med min älskade man Tommy och i ateljén.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Leonardo da Vinci och Moder Theresa.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att få vara med och starta en stiftelse för barn och kvinnor som har det svårt.