När Kristin Winander och hennes make Jonas hittade Betaina-kapellet i Slätmon föll allt på plats.
– Min målbild var att kunna öppna dörren så att barnen kunde få leka ute. Jag ville slippa göra utevistelsen till ett projekt. Istället för att packa med en massa extrakläder och mellis och ta sig till en park ville jag kunna sitta där med min tekopp och titta på dem när de lekte.
Målbilden blev verklighet. Efter att Kristin och maken Jonas letat efter en ny och lantlig bostad en tid dök det upp. Huset med stort H. Betania-kapellet i Slätmon var till salu.
Kristin Winander har den senaste tiden ägnat sig mycket åt knyppling. I sommar medverkar hon i en utställning i Vadstena: "Spetsar på slottet". Den arrangeras av Centrum för svensk knyppling i Vadstena "Jag har alltid dragits till vatten. Knypplingen blir en slags spegling av vattnets rörelser", säger hon.
Familjen hade vind i seglen och huset blev deras. Tillsammans med barnen Loa och Ariel begav sig Kristin och Jonas de dryga 25 milen söderut för att bosätta sig i dalen mitt mellan Rimforsa och Kisa.
Snart upptäckte de hur det nya livet skilde sig från vardagen i storstaden. En av dessa skillnader var ytorna. Från att ha samsats på 41 kvadrat mer än fyrdubblades boytan. Nu kan de sträcka ut sig på 170 kvadratmeter.
Lägger man till den stora kyrksalen och källaren blir det över 400 kvadratmeter.
Återbruk är ett stort intresse. Istället för att hela tiden köpa nytt kan man använda det man har eller leta efter begagnat menar Kristin. Överkonsumtion kan, enligt henne, vara ett sätta att dämpa ångest och stress. "Det som är smärtsamt skjuter vi ifrån oss. Shopping behöver i sig inte vara dåligt, men det blir det om det går ut över någon annan eller över naturen."
Färg och form är viktigt för Kristin Winander.
De större ytorna innebar att Kristin plötsligt kunde få mer plats för sin ateljé. Som textilkonstnär behöver hon både längd, bredd och höjd för att kunna jobba. Två dagar i veckan sitter hon i sin ateljé en trappa upp i huset. Resterande tre jobbar hon på Hemslöjden inne i Linköping som hemslöjdskonsulent.
Vägen till konstnärskapet har inte varit spikrak.
– Jag gick natur på gymnasiet och trodde att jag skulle bli civilingenjör. Men så blev jag skoltrött. Jag försökte räkna ut hur mycket jag skulle kunna skolka och ändå gå ut med fullständigt betyg, så att jag skulle kunna plugga vidare.
Hennes plan sprack. Något slutbetyg blev det inte. Kristin glömde att räkna med idrotten och tog studenten med ofullständigt betyg.
"Vi behöver inte rätta oss efter idén att vi alltid ska hitta det vi söker direkt. Istället för att bara köpa nytt måste vi våga vänta tills vi hittar något second hand. Då kanske det också dyker upp från helt oväntat håll. Letandet och väntat har i sig ett värde."
En dörr full med teckningar står på glänt till vardagsrummet.
Efter studenten flyttade Kristin, som från början är från Motala, till Linköping. Hon praktiserade på ett labb och på fritiden gick hon kurser i sömnad.
– Jag fastnade direkt och tyckte det var jättekul.
Kristin Winander har odlingsplaner för trädgården i Slätmon.
Sommartid är familen Winanders hus är nästan dolt i grönska.
Kristin Winander håller på att rensa ut kyrksalen. Tanken är att ha loppis.
Kyrksalen är för närvarande hem åt prylar som ska säljas på loppis.
Efter att ha pluggat upp betygen sökte hon två utbildningar. Den ena var en civilingenjörsutbildning på Chalmers. Den andra på Gamleby folkhögskola i sömnad och mönsterkonstruktion.
– Jag valde den senare eftersom jag så starkt kände att jag var tvungen att testa.
Utbildningen i Gamleby passade Kristin som handen i en handske. Att bli civilingenjör var inte längre ett alternativ. Nu var det textil som gällde.
Det spirar och gror. Vissa grödor har Kristin sått själv. Andra är kvar sedan de förra ägarna.
Här inne ligger kyrksalen.
Varför var det då i det konstnärliga skapandet som Kristin kände sig hemma?
– Jag känner att jag är delaktig och engagerad med hela mitt väsen. Både mentalt och kroppsligt.
På så sätt har skapandet också blivit sätt att hantera erfarenheter och själsliga sår.
– För mig är det viktigt att vända blicken inåt. Jag måste känna att mina känslor får plats och att jag är närvarande in min kropp. Annars är det lätt att trycka bort sina känslor och bara mata på. Särskilt om man är stressad.
"Vi lever i en väldigt utmanande tid. Biologiskt har vi inte utvecklats i takt med samhället. Nu söker vi snabb tillfredsställelse i form av dopaminkickar", säger Kristin Winander. Hunden Rosa nöjer sig med att man pratar med henne och ger henne en klapp då och då. Ett hundliv behöver inte vara dåligt.
På kaminen i vardagsrummet står nu en bukett blommor.
Något annat som ligger Kristin varmt och hjärtat är återbruk. Det är något som följer med henne hela tiden, både i privatlivet och i det konstnärliga skapandet.
– Använda material är mer spännande. De är laddade med minnen och berättelser. Det tycker jag är spännande.
Intresset för återbruk och sparsamhet har hon fått med modersmjölken. Dels från sin mamma, som är uppväxt på en liten gård, där det inte alltid var så fett. Dels från sin mormor som vävde egna trasmattor och lappade den ena trasiga sockan efter den andra.
– Det är svårt att vara en medveten konsument idag, särskilt om man inte har kunskap i hur man ska återbruka eller laga saker. Men du behöver faktiskt ingen symaskin för att laga dina eller barnens kläder. Det enda du behöver är nål och tråd.
Kristin Winander längtade ut från ett trångt Stockholm. Friheten fann hon och familjen i Betania-kapellet som ligger mitt mellan Kisa och Rimforsa.
Växter finns det gott om hemma hos Kristin Winander.
Klimatångest är ett ord som blir allt vanligare och som många säger sig ha. Men Kristin försöker fokusera på att ta in det som är positivt.
– Tar jag in för mycket hamnar jag i någon sorts dystopi. Jag tror att jag gör bäst nytta om jag behåller det positiva och gör det jag kan – både privat och i mitt yrke.
Hon funderar ett tag:
– Alla kan göra något.