– Min målbild var att kunna öppna dörren så att barnen kunde få leka ute. Jag ville slippa göra utevistelsen till ett projekt. Istället för att packa med en massa extrakläder och mellis och ta sig till en park ville jag kunna sitta där med min tekopp och titta på dem när de lekte.
Målbilden blev verklighet. Efter att Kristin och maken Jonas letat efter en ny och lantlig bostad en tid dök det upp. Huset med stort H. Betania-kapellet i Slätmon var till salu.
Familjen hade vind i seglen och huset blev deras. Tillsammans med barnen Loa och Ariel begav sig Kristin och Jonas de dryga 25 milen söderut för att bosätta sig i dalen mitt mellan Rimforsa och Kisa.
Snart upptäckte de hur det nya livet skilde sig från vardagen i storstaden. En av dessa skillnader var ytorna. Från att ha samsats på 41 kvadrat mer än fyrdubblades boytan. Nu kan de sträcka ut sig på 170 kvadratmeter.
Lägger man till den stora kyrksalen och källaren blir det över 400 kvadratmeter.
De större ytorna innebar att Kristin plötsligt kunde få mer plats för sin ateljé. Som textilkonstnär behöver hon både längd, bredd och höjd för att kunna jobba. Två dagar i veckan sitter hon i sin ateljé en trappa upp i huset. Resterande tre jobbar hon på Hemslöjden inne i Linköping som hemslöjdskonsulent.
Vägen till konstnärskapet har inte varit spikrak.
– Jag gick natur på gymnasiet och trodde att jag skulle bli civilingenjör. Men så blev jag skoltrött. Jag försökte räkna ut hur mycket jag skulle kunna skolka och ändå gå ut med fullständigt betyg, så att jag skulle kunna plugga vidare.
Hennes plan sprack. Något slutbetyg blev det inte. Kristin glömde att räkna med idrotten och tog studenten med ofullständigt betyg.
Efter studenten flyttade Kristin, som från början är från Motala, till Linköping. Hon praktiserade på ett labb och på fritiden gick hon kurser i sömnad.
– Jag fastnade direkt och tyckte det var jättekul.
Efter att ha pluggat upp betygen sökte hon två utbildningar. Den ena var en civilingenjörsutbildning på Chalmers. Den andra på Gamleby folkhögskola i sömnad och mönsterkonstruktion.
– Jag valde den senare eftersom jag så starkt kände att jag var tvungen att testa.
Utbildningen i Gamleby passade Kristin som handen i en handske. Att bli civilingenjör var inte längre ett alternativ. Nu var det textil som gällde.
Varför var det då i det konstnärliga skapandet som Kristin kände sig hemma?
– Jag känner att jag är delaktig och engagerad med hela mitt väsen. Både mentalt och kroppsligt.
På så sätt har skapandet också blivit sätt att hantera erfarenheter och själsliga sår.
– För mig är det viktigt att vända blicken inåt. Jag måste känna att mina känslor får plats och att jag är närvarande in min kropp. Annars är det lätt att trycka bort sina känslor och bara mata på. Särskilt om man är stressad.
Något annat som ligger Kristin varmt och hjärtat är återbruk. Det är något som följer med henne hela tiden, både i privatlivet och i det konstnärliga skapandet.
– Använda material är mer spännande. De är laddade med minnen och berättelser. Det tycker jag är spännande.
Intresset för återbruk och sparsamhet har hon fått med modersmjölken. Dels från sin mamma, som är uppväxt på en liten gård, där det inte alltid var så fett. Dels från sin mormor som vävde egna trasmattor och lappade den ena trasiga sockan efter den andra.
– Det är svårt att vara en medveten konsument idag, särskilt om man inte har kunskap i hur man ska återbruka eller laga saker. Men du behöver faktiskt ingen symaskin för att laga dina eller barnens kläder. Det enda du behöver är nål och tråd.
Klimatångest är ett ord som blir allt vanligare och som många säger sig ha. Men Kristin försöker fokusera på att ta in det som är positivt.
– Tar jag in för mycket hamnar jag i någon sorts dystopi. Jag tror att jag gör bäst nytta om jag behåller det positiva och gör det jag kan – både privat och i mitt yrke.
Hon funderar ett tag:
– Alla kan göra något.