Reem tycker om att Rimforsa ligger nära vattnet, det påminner henne om byn Toumine som hon kommer från.
– Innan kriget var det jättefint i Syrien, det var ett underbart land, säger Reem Dergham och ler samtidig som hon dukar fram fika i bostaden i Rimforsa.
Hon träffade Paulous Israel första gången på en kristen ungdomskonferens i Aleppo 2008. De fortsatte att ses och blev förälskade. Reem bodde då med sin familj i en by utanför staden Hamah i västra Syrien, Paulous bodde i den nordöstra delen. När kriget bröt ut 2011 blev det nästan omöjligt att ses.
Ett år efter krigets början kunde dock Paulous ta sig genom landet för att överraska Reem med ett besök.
– Glädjen var obeskrivlig, säger Reem.
Därefter tog det ytterligare ett år innan de kunde ses igen. Våldsamma strider kom allt närmare Reems by. Skolor, kyrkor och hus besköts av terrorgruppen Jabhat Al-Nusra. Vid ett tillfälle träffades Reems bil. Den syriska armén hade en militärpost i byn som försvarade invånarna.
När Reem återsåg Paulous gav han henne en förlovningsring och ett löfte om att gifta sig nästa gång han kom. 2014 blev det verklighet. De gifte sig i Reems by och flyttade sedan till hans hemstad. De flesta trodde att kriget snart skulle vara över, istället tilltog det. Många av parets vänner lämnade landet och snart gjorde de likadant.
– Paulous tvingades till militärtjänstgöring, vi var tvungna att fly, säger Reem.
Flykten mot trygghet gick bland annat genom ett kylslaget Serbien.
Planen var att ta sig till Sverige eftersom Paulous har släkt här. De tog sig till Turkiet och fick telefonnummer till smugglare som skulle ta dem till Grekland. Paulous minns stunden de smög ut till en väntande bil med en okänd man.
– Den natten var jag rädd, jag tänkte på allt som kunde gå fel.
De klev ombord ihop med 15-20 andra och blev tillsagda att vara helt tysta. I hög fart och becksvart mörker lämnade de Turkiet, i gryningen gick de iland i Europa. Allt de såg var berg och hav, de hade kommit till Rhodos. Snart lyckades de få kontakt med grekisk polis som hjälpte dem att fylla i papper som skulle ta dem vidare mot tryggheten. Hela tiden försökte de vara positiva och fokuserade.
Paulous första jobb i Sverige var som slussvakt i Brokind.
Yngsta barnet David är nyss hemkommen från förskolan och sugen på fika som Reem dukar fram.
– När vi äntligen kom till Sverige brast det, jag bara grät. Jag saknade min familj, min by, allt, säger Reem.
På Ryttargårdskyrkans språkcafé i Linköping träffade de Kristina och Patrick som erbjöd dem boende i sitt gästhus i Brokind. De ordnade praktik åt dem på Stafsäters glassfabrik och efter en tid även Paulous första jobb i Sverige, som slussvakt i Brokind. 2017 föddes deras son, namnvalet var självklart.
– Vi gav honom namnet Patrick för att uttrycka vår kärlek till dem, säger Reem.
Dottern Rachel sträcker fram handen för att ta en bulle. Runt handleden sitter ett armband av två sammanflätade trådar.
– Det är en tradition från Syrien, det är en symbol vi tar på oss under fastan.
Armbandet som tas på under fastan är en traditon från Syrien. Den röda tråden symboliserar människan, den vita Gud.
Korset som hänger i familjens vardagsrum fick Reem som en gåva av en präst i Syrien när hon gifte sig med Paulous.
Familjen är med i en syrisk-ortodox församling i Linköping som ses söndagar och högtider. Det har blivit en trygg plats att komma till, en glimt av den gemenskap de lämnade i Syrien.
– Det vi saknar mest är alla relationer. Det är en sorg att våra barn aldrig har träffat sina mor- och farföräldrar, säger Reem och torkar bort tårarna.
De skulle vilja hälsa på i Syrien, men vågar inte eftersom Paulous inte har fått svenskt medborgarskap än. Anledningen är att hans registrerade födelsedatumet inte stämmer överens med hans rätta, som han uppgav hos Migrationsverket. Det beror på att hans pappa registrerade hans födelse en tid efter att han föddes, något som är mycket vanligt i Syrien.
Reem pluggade svenska på egen hand, när hon skulle börja SFI klarade hon antagningsprovet så bra att hon inte behövde gå utbildningen. För barnen Patrick och Rachel kommer både arabiskan och svenskan naturligt.
– Jag har skickat in en ny ansökan nu. Om man har bott i Sverige i sju år och kan försörja sig så ska man få medborgarskap ändå. Vi vågar inte åka förrän allt är klart, vi kan inte riskera att jag blir kvar i Syrien.
De har nu varit här i mer än sju år, men processen kan ta flera år. Det är en svår situation för de som är kvar. Sedan krigets början är allt dyrare och föräldrarnas pension räcker inte till mat, mediciner och operationer. De klarar sig tack vare de pengar som skickas från Paulous, Reem och andra släktingar.
Trots mycket oro ser paret ljust på framtiden och känner stor tacksamhet. De har nu tre barn och familjen bor i en egen lägenhet i Rimforsa. Båda jobbar på Rimaster, Reem som ekonomiassistent och Paulous med förbättringsprocesser.
– Varje gång jag pratar med mina föräldrar säger de att vi ska tacka Gud tusenfalt varje dag. Vi trivs jättebra i Rimforsa. Jag tycker om bykänslan, det påminner om min by i Syrien, säger Reem.
Paulous tror att parets optimism och drivkraft har hjälpt dem att behålla livsglädjen.