Erica och Linn betonar betydelsen av att kunna lita på varandra i ett team.
När Linn Lägerstrand började i Rimforsa hade hon redan flera års erfarenhet från arbetet i räddningstjänsten i Ydre kommun. För Erica Kindahl var yrket helt nytt.
– Det var inget jag funderade på som barn, tanken väcktes på senare år. Pappa sökte som ung men klarade inte testerna så jag tänkte att jag ville prova, säger Erica och skrattar.
När Kisa brandstation anordnande en tjejkväll tog hon chansen. Som enda besökare provade hon på det löpbandstest som krävs för att bli antagen till utbildningen. Hon klarade det utan problem.
Bara några månader in i det nya yrket sattes Erica på prov. En sensommardag låg hon och slappade på soffan när larmet gick. Hjärtstopp barn, stod det på sökaren. Pulsen gick genast upp och hon rusade mot brandstationen.
– Jag minns hur vi sprang genom skogen med sjukvårdsväskan utan att veta vad vi skulle möta, berättar Erica.
När hon och kollegorna kom till Liljeholmens badplats där dramat utspelade sig, hade en sms-liväddare redan påbörjat upplivningsförsöken med hjälp av en hjärtstartare, något som Corren skrivit om tidigare.
– Man vet ju inte hur man reagerar förrän det väl gäller, men jag behöll lugnet och bara agerade. Efteråt var jag skakig men det var skönt att jag kunde hantera situationen på ett bra sätt.
Innan Erica började som deltidsbrandman tänkte hon att hennes rädsla för blod kunde bli ett hinder. Men man klarar mer än man tror, berättar hon.
Som huvudsyssla jobbar Erica som kock på den nystartade förskolan Hackel i Rimforsa. När hon berättar om sitt jobb för andra kvinnor höjer de ibland på ögonbrynen och undrar om man som kvinna verkligen klarar det. Hon tror att det finns en bild av att antagningskraven är för svåra och jobbet för tungt.
– Visst måste man våga ta i och inte vara rädd för att bli skitig, men man klarar det, säger hon.
Linn berättar att känslorna ibland tar överhand i bilen på väg ut på larm, men väl på plats är hon helt fokuserad.
Linn bodde och jobbade tidigare i Ydre kommun där hon var ensam kvinna i räddningstjänsten. Nu bor hon i Rimforsa och jobbar på ett åkeri i Kisa. När hon och Erica började i Rimforsa byggdes ett kontor om till omklädningsrum för att möjliggöra ombyte och dusch avskilt.
Har ni någon gång upplevt att ni behandlats annorlunda för att ni är kvinnor?
Båda två skakar på huvudet.
– Här är alla lika, säger Erica.
Linn säger att det är en styrka att kunna visa sig svag. Hon har inga problem att säga till om något är för tungt.
– I början ville jag nog visa att jag klarar allt, men insåg sedan att man inte är en bra brandman om man inte också kan visa sig sårbar.
Efter bara några månader som deltidsbrandman fick Erica det larm som ingen önskar: hjärtstopp barn.
Erica instämmer.
– Vi är ett team, vi ger och tar. Vi måste vara ärliga, vid till exempel rökdykning behöver vi kunna lita på varandra, annars kan det bli riktigt farligt.
Hon menar också att det i vissa situationer kan vara en fördel att vara kvinna.
– Om det handlar om ett skärrat barn kan det ibland kanske upplevas lättare att det kommer en kvinna än en stor man.
"När man tar på sig kläderna blir man nästan som en annan, ibland känner jag mig som Stålmannen" säger Linn.
Ett av två omklädningsrum på Rimforsas brandstation.
På Rimforsa brandstation jobbar 22 deltidsbrandmän, Erica och Linn är de enda kvinnorna.
Innan Linn började i räddningstjänsten 2015 var arbetsplatsen inte helt främmande då två bröder redan jobbade där. När hennes son drabbades av cancer 2010 engagerade sig hela kåren och samlade in ett stort belopp till Barncancerfonden. Något som berörde Linn.
– Jag var hemma med min son i fyra år. När det var dags att börja jobba igen blev jag peppad av min bror att börja i räddningstjänsten, berättar hon.
När Linns son drabbades av cancer blev hon berörd av det engagemang räddningstjänsten visade. Några år senare utbildade hon sig och blev en del av teamet.
Även Linn har varit på utryckning när ett barn fick hjärtstopp, ett larm som inte lämnar någon oberörd. I bilen på väg ut grät hon, väl på plats kom fokuset. Efteråt fick hon ett filmklipp där barnet tackade för att de räddade hennes liv.
– Direkt efter insatsen kände jag en stor tomhet. När jag fick filmen var tacksamheten enorm, säger Linn.
Både Linn och Erica har tidigare själva varit de som fått ta emot räddningstjänstens hjälp.
– Då känner man enorm tacksamhet, det var det jag ville ge tillbaka, säger Erica.
Var fjärde vecka är Linn och Erica redo att på bara några minuter ryckas ur vardagens bestyr, in i blåjusets dramatik.
Båda tycker det är svårt att få rutiner när man åker på sjukvårdslarm så sällan. Tidigare gjorde de fler sådana utryckningar, nu blir det endast vid befarat hjärtstopp eller andningssvårigheter. De menar att räddningstjänsten underlättar för ambulanssjukvårdarna, och ger patienterna trygghet.
– Särskilt för äldre där pulsen ofta går ner när vi kommer. Vi gör en första bedömning så att ambulansen kan göra sin grej när de kommer. Vi är kvar och hjälper till. Ibland håller vi bara i handen, det är också värdefullt, säger Linn.
Hon drömmer om att jobba som ambulanssjukvårdare, men att läsa vidare är svårt ekonomiskt. Hon har inga planer på att sluta inom räddningstjänsten.
– Jag blir lätt uttråkad, jag vill inte bara vara mamma och gå till jobbet. Jag behöver kickarna. Det här arbetet känns som ett kall.
Erica var alldeles färsk brandman när hon började på Rimforsas brandstation. Linn hade då flera års erfarenhet inom yrket från Ydre kommun.