Den växer så det knakar, tränger undan andra växter och är nästan omöjlig att bli av med. I skräckexemplen tränger rötterna genom betong och asfalt. Parksliden skapar problem i många trädgårdar – och det finns ingen enkel metod för att få bort den. Några av de senaste som testats är svin som bökar och hett vatten som sprutas ner i marken.
I Rimforsa gör Edvin och Nilla Ekenvärn ett eget experiment för att få bukt med växten. Två dvärggetter har fått flytta in på trädgården och anamma en diet bestående av en hel del parkslide.
– I början visste vi inte vad det var, så vi kapade ner det. Sedan såg vi ett nyhetsinslag och insåg att det var parkslide, och kollade med kommunekologen, säger Nilla.
Eftersom de har kor på gården provade de först om det gick att få dem att beta av växten, men trots att korna är duktiga på att äta det mesta gillade de aldrig parksliden. Så Nilla började läsa på om andra sätt att bli av med växten och hittade några artiklar från Kanada och England där det stod om getter som användes mot parksliden.
– Eftersom vi gillar djur tänkte vi att vi testar, säger hon.
Därmed flyttade dvärggetterna Olga och Turid in förra sommaren. Getter är kända för att äta det mesta – och visst tuggar de även i sig av parksliden. I alla fall Olga, Turid är inte lika förtjust. Men de håller efter, berättar Nilla, även om hon menar att det här är ett experiment över längre tid och lite för tidigt att säga hur bra resultat det ger.
– Men hade vi inte haft dem hade det varit två meter högt nu, säger hon.
Parksliden härstammar från Japan och introducerades först i Sverige som en trädgårdsväxt. Den är inte förbjuden enligt EU:s lista över invasiva arter och därmed inte förbjuden att odla, men den hotar den biologiska mångfalden och Länsstyrelsen rekommenderar att man hjälper till att begränsa spridningen.
Nilla berättar att egentligen har de inte så stora problem med parksliden, men oron är att det ska explodera och börja sprida sig okontrollerat. Hur effektiva Olga och Turid är i att förhindra spridningen återstår alltså att se. Men än så länge är de uppskattade.
– De är väldigt rara, men gör de inte det de ska får de kanske flytta. Fast då skulle barnen bli arga, säger Nilla.