â Jag var tio och HĂ„kan Ă„tta, berĂ€ttar Karl-Ă ke Karlsson (nu 74).
â Vi visste ju var pappa hade sin dynamit, och jag hittade stubin och tvĂ„ tĂ€ndhattar, och sĂ„ hade vi ju sett hur pappa gjorde nĂ€r han sprĂ€ngde. SĂ„ vi tog grejerna och gick ivĂ€g till en stor sten en bit hemifrĂ„n. SĂ„ monterade vi ihop det hela och tĂ€nde pĂ„. Och nog small det â sĂ„ att det hade hörts Ă€nda hem. NĂ€r vi kom hem hade pappa sagt att han tyckte att man sannerligen inte hade behövt köra med sin gengasbil just idag, en söndag...
HÀndelsen dyker upp som en tipsfrÄga i samband med den stora slÀkttrÀffen i Opphem, Rimforsa. Algot och Viola Karlsson fick tio barn, födda mellan 1933 och 1957, och nu Àntligen efter pandemiisolering trÀffades samtliga, plus ett tiotal anhöriga hemma hos dotterdottern Eva Davidsson i Opphem.
Algot och Viola Karlsson blev förhÄllandevis gamla, Algot 96 Är och Viola 91. Om hela den biologiska slÀkten i rakt nedstigande led efter Algot och Viola hade trÀffats hade man fÄtt rÀkna in 143 personer.
Algots protest mot dynamitsmĂ€llen pĂ„ en söndag hade möjligen sin förklaring i att familjen Karlsson var strĂ€ngt religiös. Alkohol var bannlyst, gĂ„ pĂ„ bio helt uteslutet och att klippa hĂ„ret var inte att tĂ€nka pĂ„. Ăldsta dottern Sylvia Johansson (f -33) beskriver Ă€ndĂ„ sin pappa och mamma som "helt underbara" och det Ă€r flera av syskonen som spontant sĂ€ger samma sak vid vĂ„rt besök.
â Vi hade det sĂ„ bra pĂ„ alla sĂ€tt, fast vi inte hade nĂ„got överflöd. Men alla tog hand om varandra och vid den tiden hade de flesta familjer samma standard som vi, sĂ„ det fanns inte sĂ„ mycket annat att lĂ€ngta efter.
De levde av vad torpet och de fĂ„ djuren kunde ge, men ocksĂ„ av skogen. Algot och Viola plockade blĂ„bĂ€r, lingon och blommor, och Ă„kte sedan pĂ„ Algots vespa till torget i Linköping, dĂ€r detta sĂ„ldes. Stugan innehöll ett rum och kök, och hĂ€r bodde upp till sex-sju personer samtidigt, plus barn frĂ„n Tyskland. Sylvia var Ă€ldst i syskonskaran och blev den som fick ta hand om hushĂ„llet nĂ€r mamma arbetade pĂ„ gĂ„rden eller i skogen â eller lĂ„g pĂ„ BB.
Och betrÀffande huggormen berÀttar HÄkan att han lÄg och sov i grÀset, nÀr han plötsligt kÀnde att nÄgot kallt rörde sig lÀngs ena benet och upp pÄ bröstet. NÀr han öppnade ögonen stirrade han rakt in i ett par ormögon. Vem som blev mest förvÄnad kan man inte veta, men ormen ringlade ner i grÀset och försvann.