– Jag var tio och Håkan åtta, berättar Karl-Åke Karlsson (nu 74).
– Vi visste ju var pappa hade sin dynamit, och jag hittade stubin och två tändhattar, och så hade vi ju sett hur pappa gjorde när han sprängde. Så vi tog grejerna och gick iväg till en stor sten en bit hemifrån. Så monterade vi ihop det hela och tände på. Och nog small det – så att det hade hörts ända hem. När vi kom hem hade pappa sagt att han tyckte att man sannerligen inte hade behövt köra med sin gengasbil just idag, en söndag...
Händelsen dyker upp som en tipsfråga i samband med den stora släktträffen i Opphem, Rimforsa. Algot och Viola Karlsson fick tio barn, födda mellan 1933 och 1957, och nu äntligen efter pandemiisolering träffades samtliga, plus ett tiotal anhöriga hemma hos dotterdottern Eva Davidsson i Opphem.
Algot och Viola Karlsson blev förhållandevis gamla, Algot 96 år och Viola 91. Om hela den biologiska släkten i rakt nedstigande led efter Algot och Viola hade träffats hade man fått räkna in 143 personer.
Algots protest mot dynamitsmällen på en söndag hade möjligen sin förklaring i att familjen Karlsson var strängt religiös. Alkohol var bannlyst, gå på bio helt uteslutet och att klippa håret var inte att tänka på. Äldsta dottern Sylvia Johansson (f -33) beskriver ändå sin pappa och mamma som "helt underbara" och det är flera av syskonen som spontant säger samma sak vid vårt besök.
– Vi hade det så bra på alla sätt, fast vi inte hade något överflöd. Men alla tog hand om varandra och vid den tiden hade de flesta familjer samma standard som vi, så det fanns inte så mycket annat att längta efter.
De levde av vad torpet och de få djuren kunde ge, men också av skogen. Algot och Viola plockade blåbär, lingon och blommor, och åkte sedan på Algots vespa till torget i Linköping, där detta såldes. Stugan innehöll ett rum och kök, och här bodde upp till sex-sju personer samtidigt, plus barn från Tyskland. Sylvia var äldst i syskonskaran och blev den som fick ta hand om hushållet när mamma arbetade på gården eller i skogen – eller låg på BB.
Och beträffande huggormen berättar Håkan att han låg och sov i gräset, när han plötsligt kände att något kallt rörde sig längs ena benet och upp på bröstet. När han öppnade ögonen stirrade han rakt in i ett par ormögon. Vem som blev mest förvånad kan man inte veta, men ormen ringlade ner i gräset och försvann.