Diplomet för årets handledare sitter inramat och uppsatt på väggen i hallen i Annicas villa i Rimforsa.
Annica Karlsson sitter i köket hemma i villan i Rimforsa. Hennes ögon gnistrar ikapp med julpyntet i fönstren.
– Det känns fortfarande helt overkligt.
Och det är kanske inte så konstigt. I början av december blev hon utsedd till årets bästa handledare. Det hela ägde rum vid Vård och omsorgscolleges rikskonferens i 7A Posthuset i centrala Stockholm.
– Det här är mitt kvitto på att jag är bra på det jag gör.
Vård och omsorgscollege är verksamma i hela landet. Bland annat ett lokalt i Kinda där man på Kinda lärcentrum utbildar morgondagens undersköterskor och samverkar med arbetslivet. Det är här Annica kommer in i bilden – som handledare.
Just nu handleder hon två studenter. En av dem är undersköterskestudenten Denise Sköld som också var den som tillsammans med vårdläraren Olivia Andwester nominerade Annica.
"Hon är alltid ärlig och autentisk, och har förmåga att ge konstruktiv kritik som får mig att växa. Annica är alltid uppmuntrande till mitt lärande och hon vill verkligen att jag ska lyckas", skrev Denise i sin motivering.
Annica Karlsson jobbar för det mesta natt. Men ungefär två dagar i månaden utbildar hon kollegor i förflyttningsteknik.
Ord som verkar passa in på Annica eftersom hon ofta får förtroenden av sina elever.
– De kan ringa och skriva till mig och fråga saker. Även om jag är ledig tycker jag att det är roligt. Vi måste finnas för varandra.
Samtidigt sticker hon inte under stol med att hon är rak.
– Det kanske inte uppskattas av alla men jag tycker att det är bra att vara tydlig.
På fritiden tycker Annica om att pyssla och påta i sin trädgård. Hon odlar också. Bland annat vatten- och honungsmelon samt gurka.
Samma sak gäller vice versa.
– Jag gillar när folk är raka mot mig. Det är bättre att säga vad man tycker. Det kanske inte finns något rätt och fel, bara olika sätt att se på saker.
Att bli bitter är inget som ligger för Annica.
– Man hjälps åt. Det är också en stor del av handledningen.
För precis som hon förhoppningsvis utvecklar sina elever lär hon sig mycket av dem, menar hon.
Annica Karlsson är uppväxt i Kisa men bor sedan många år i Rimforsa.
Att ständigt vara nyfiken är, för henne, lite av ett ledord. Nu när hon precis passerat 50 kan hon se tillbaka på många år inom Kinda kommuns äldreomsorg.
Det var här, vid Långvården i Kisa, som hon som 16-åring tog de första skälvande stegen in i yrkeslivet. Fast frågan är väl om de egentligen var så skälvande.
– Jag har vetat sedan jag var 15 år att jag skulle jobba med äldre.
Hon fortsätter:
– Det är fantastiskt. Ju bättre man blir, desto roligare blir det. Jag tycker om att ta hand om människor.
Annica Karlsson började jobba inom äldrevården när hon var 16 år. "Jag har vetat sen jag var 15 att jag skulle jobba med äldre."
Till Västerlidens äldreboende i Rimforsa kom hon 1996. Åren inom äldrevården beskriver hon som lärorika:
– Jag har fått lära mig så mycket. Vissa saker har varit bra, andra har varit mindre bra. Men med åren har jag fått ett brett perspektiv.
Hon har också fått uppleva många förändringar:
– Förändring är hälsosamt. Jag vill aldrig bli så gammal att jag blir rädd för att prova nytt och drar mig för att lära mig nya saker. Jag vill utveckla mig hela livet.
"Jag blir mer och mer förtjust i julen för varje år som går", säger Annica Karlsson.
Viktigast av allt har alla möten varit. Möten med anhöriga, vårdtagare, kollegor och chefer. Det är i mötet man kan utvecklas menar Annica. Samtidigt, poängterar hon, kan det vara svårt att mötas.
– Det är det svåraste med handledningen – de tillfällen då man faktiskt inte förstår varandra. Inte på grund av språket utan för att man tänker så olika. Det blir som ett personligt nederlag när det sker. Man investerar så mycket i sin handledning.
Annars är just detta att vara och arbeta tillsammans det viktigaste för Annica.
– Jag gillar människor väldigt mycket och jag har lätt att få människor att trivas i mitt sällskap. God omvårdnad ger man med hjärtat.