Ledaren Markus Lindstedt tar ton. 24 huvuden med prydligt lockiga frisyrer i brungrått till vitt vänds mot honom. Några gungar lätt i takt. En storleende dam sjunger med i Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet".
Det är elvasamling i Birgittasalongen för deltagarna i "Sköna dagar", ett läger som pågår i fem dagar för 24 av de lite äldre östgötarna.
Fem par kryckor och tre rollatorer står vid fåtöljerna och modet går i ljusbeigt och marinblått med några inslag av rött.
Schemat är ganska lugnt - en utflykt, en flöjtkonsert, ett föredrag om "Mitt 40-tal", några andakter - och mer behövs kanske inte.
- Vi badade i morse, Rut och jag. Jag var en kruka men Rut var så käck, säger den sjungande storleende damen, som heter Gun-Britt Jacobsson och är 83 år.
- Vi går upp tjugo i sju varje morgon, och när vi badat sitter vi där i solen och dricker kaffe på bryggan. Men sch, vi vill inte ha några besökare, säger Gun-Britt och sätter pekfingret framför munnen.
Tre av lägrets yngsta deltagare har satt sig i solen utanför den faluröda Stiftsgården, väl utrustade med keps och solglasögon. Får man ställa några frågor, kanske?
- Fråga kan du ju alltid göra, säger Mona Rösth kaxigt och alla skrattar.
- Vad tokiga vi är, vi har ätit för mycket frukost, utbrister Gunvor.
- Vi har varit vänner sen 1945 då vi började skolan. Vi har aldrig tappat kontakten, och vi bestämde oss för att åka hit ihop, säger Mona och syftar på vännen Daisy Schütz-Gustavsson som sitter mittemot.
Lägret i Vårdnäs har ordnats i mer än tio år och kostnaden delas av deltagarna och Linköpings stift.
- Tanken är att erbjuda en veckas avkoppling för dem som inte orkar ordna en semester själva, och som annars ofta sitter ensamma hela sommaren, berättar arrangören Markus Lindstedt.
I Birgittasalongen har det blivit tomt och Sigrid Schwartz, 97 år, har satt sig för att läsa tidningen.
- Det är roligt att få återse Stiftsgården en gång till, det är väldigt fint här. Jag var här på 80-talet första gången, eller kanske var det ännu tidigare, säger Sigrid och stryker med handen över bordsskivan, känner på träet med tummen.
- Men det är arbetsamt att vara här på grund av mina smärtor, jag har haft ett svårt benbrott. Bara att öppna dörrarna är ett stort företag.
Sigrid har fyra barn, 15 barn och 15 barnbarn.
- Men min man är död sedan mer än 30 år. Då blir man väldigt ensam. Det blir som ett andra liv.
- Kan du ge mig tidningen? frågar Sigrid damen bredvid när vi går.
- Så gärna! svarar hon.
Fotnot: Gunvor vill inte uppge sitt efternamn.