Idas värsta farhåga var att hon skulle känna sig rädd när hon satte sig på hästryggen igen. Men så blev det inte.
Det startade som en dag som alla andra i Idas liv. Hon höll på med det sista i stallet och skulle rida ut innan hon skulle åka iväg och jobba natt på ett boende.
Ida red på en av hästarna som finns i stallet på Ekhagen i Västervik och hade bara kommit en liten bit bort när något hände.
– Antingen blev hästen rädd eller fick ont av något och stannade. När jag smackade på reste sig hästen och ramlade bakåt. Jag kände direkt att det här blev inte bra, berättar Ida som fick hästen över sig och tuppade av.
– Jag vaknade till och minns att jag såg hästen gå hemåt, fortsätter hon.
Ida lyckades få fram sin mobiltelefon ur sidofickan på ridbyxorna. Den hade otroligt nog klarat sig oskadd och hon kunde ringa Linda Bodin som var i stallet med sina hästar den tiden.
– Jag hade tydligen sagt "en massa blod" och sen försvunnit igen. Men jag vaknade när jag hörde Linda komma springande. Linda är sjuksköterska och jag är så glad att just hon var där då.
Linda stoppade blödningen från armen med en handduk och ringde efter ambulans. Under tiden gav Ida en av hennes tänder till Linda.
Käken hade fått sig en rejäl smäll med fyra tandfrakturer, hon fick en kraftig hjärnskakning, stukade båda fotlederna och fick en fraktur i vänsterarmen med ett stort och djupt sår över armbågen.
– Jag mådde illa, var vinglig och helt blå runt fotlederna. Jag kan fortfarande inte tugga så bra då jag har svårt att öppna munnen. Men värst var det stora såret. Det var så mycket grus och barr där i och gjorde så ont.
Ida bröt armen och fick ett otäckt sår på armbågen. Hon fick även en kraftig hjärnskakning, fyra tandfrakturer och två stukade fotleder.
Läkarna konstaterade att Ida hade haft en extrem tur då hon hamnade i det mjuka blåbärsriset istället för på den hårda vägen, och att hon bar hjälm givetvis.
– All cred till sjukvården. Det var en riktigt obehaglig situation där de behövde klippa sönder mina kläder och hålla huvudet och nacken stilla, men de var så professionella och allt gick väldigt snabbt.
Efter operationerna blev Ida dunderförkyld. Det visade sig vara en infektion i såret då det inte läkt ordentligt.
– De kunde köra in en lång tops sju centimeter in i såret då det var ett stort hålrum där. Efter två penicillinomgångar började det äntligen läka som det skulle.
Såret på armbågen tillfälligt ihopsytt i väntan på operation.
Knappt två månader och ett par penicillinkurer senare har såret på armbågen läkt ihop, även om Ida fortfarande är öm.
Trots en ömmande kropp hade Ida svårt att hålla sig ifrån stallet och hästarna. Under året har hon nämligen kvalat för att försöka komma med till den stora nationella tävlingen Jönköping Horse Show, eller Elmia som tävlingen kallas i folkmun, med världsryttare på startlistan. Ida behövde bara vara felfri ett par gånger till med hästarna Champion och Doris för att kvalificera sig.
– Jag är sällan rädd, men jag var livrädd för att jag skulle tycka att det var otäckt att sitta upp på en häst igen. Men så blev det inte som tur var. Ska man hålla på med det här måste man vara orädd då det innebär stora risker, säger Ida och fortsätter:
– Mitt jobb är att utbilda hästar och att ta hand om hästar med något i bagaget som folk inte vill rida på, och jag är ju oftast själv här.
Ida Lindersson får en puss av Duwall.
Ida satt på en häst redan två veckor efter olyckan.
– Men då kände jag faktiskt att det inte gick och förstod att jag behövde vila, säger Ida som var sjukskriven från jobbet och hade svårt att utföra några sysslor i stallet.
– Alla i stallet har varit fantastiska. De har löst allt åt mig i flera veckor. Jag är så tacksam.
Ida och Champion i stallet.
Inte långt efteråt var hon dock tillbaka på tävlingsbanan och det gick exceptionellt bra.
– Så bra brukar det inte gå. Inte ett rivet hinder på tre dagar på fyra hästar. Jag är så stolt över rutinen jag och hästarna har på tävlingsbanan. Hästarna har verkligen ställt upp när jag inte varit på topp. Jag kunde inte hålla ordentligt i tyglarna och de gick in och gjorde sitt bästa ändå, även om de kände att jag inte riktigt hängde med.
Den gångna helgen ramlade Ida av hästryggen och det gick ett sus bland åskådarna på tävlingen i Målserum.
– Jag kände direkt att det gick bra.
Blev du inte rädd?
– Nej. Visst, jag glömmer bort att min fysiska förmåga inte är som den ska just nu och jag har lite ont hela tiden. Men jag får ofta höra att jag har rejält pannben.
Ida Linderson och Doris, som också har kvalat in till Elmia och ska tävla i ATG-klass mot världsryttare som Peder Fredricson.
Trots sin något sargade kropp lyckades Ida kvala in till Elmia med både Champion och Doris. Champion kommer att tävla i femårsklassen på 1,20 och eventuell final på 1,25 medan Doris kommer att hoppa 1,35 i ATG-klass.
– Det är stort och nervöst att rida in på den stora arenan och strålkastarna riktas mot en. Doris är stentuff och har varit med tidigare i amatörklass. Nu kommer vi rida mot Peder Fredricson. För Champion är det första gången och han är ung och inte så världsvan. Men han är riktigt bra och har chans att gå väldigt långt.
Champion är riktigt duktig och har stora chanser i unghästklassen för femåringar.
Elmia på höstlovet blir en stor höjdpunkt i Idas liv då hon har följt Champion sen han var ett foster och nu ska tävla med honom i en av de största tävlingarna en femåring kan ställa upp i.
– Det är det här vi jobbar för, det är därför vi håller på. Camilla (Eriksson, som driver CI Ridsport AB tillsammans med Ida och är hennes särbo) lägger väldigt mycket pengar och all sin tid utanför jobbet på det här. Jag hade aldrig klarat det här utan henne. Samma sak med mitt team Eva Enwall, hennes dotter Moa och Malin Johansson. De sköter allt så att jag bara kan koncentrera mig på själva ridningen.
Ida Lindersson och Champion.
Men det var inte långt ifrån att allt hårda jobb skulle gå till spillo den där tisdagen.
Hade det kunnat undvikas?
– Jag försöker att inte göra onödiga saker och att alltid ha ett grimskaft när jag leder en häst exempelvis. Men nej, det här var ren otur. Jag hoppas dock att jag tänker mer på att det ska vara någon här när jag ger mig ut. Jag får inse att jag också är dödlig, säger Ida Linderson med ett skratt och klappar hunden Sonja som myser i mattes knä.