"Iris är inte din storasyster, hon är din mor"
Den första riktigt stora, omtumlande händelsen i Jan Johanssons liv. Han var 15 år och fick beskedet efter skolan, hemma i finrummet, där man egentligen inte fick ha skor, av två personer som hade behållit skorna på.
– Jag tror att det har format mig väldigt mycket. Det folk tror är verkligt korrekt kan egentligen vara andligt korrupt. När detta hände, på den tiden, så var det en stor skandal. Liknande saker händer än idag, men tack och lov så har attityderna förändrats. Jag har fyra döttrar och har aldrig ägnat en tanke åt deras sexualitet.
Solen värmer lagom på gården utanför Borensberg. Familjen Johansson har bott här sedan år 2000. De har en katt som föddes samma år, nu är den döv och trött. Hönsen kacklar.
– Min biologiska mamma, Iris, blev senare föreståndare för det andra RFSU-kontoret i Sverige, mitt i centrala Stockholm. Det är häftigt, nästan svårt att prata om. Det berör mig på djupet.
Berättaren Jan Johansson. Hans fru Marie kallar det en gåva, att kunna återge både fiktion och verklighet med klockren detaljsäkerhet. Som när han, utan att tappa takten, redovisar för den salige Charles de Foucaulds livsöde.
– Om det är något jag har svårt för, så är det ytlighet. Jag njuter av innerliga människor som vågar bjuda och som är nyfikna på livet. Som är livsinspiratörer.
Nästa stora händelse dröjde några år. Efter ett par månader i en liten församling i Jönköping konfronterades Jan Johansson av pastorn.
– Han sa, Jan det luktar rök om dig och folk har sett dig gå på bio. Jag gick aldrig till den församlingen igen.
Även om han ibland känt sig som en främling i kyrkan, så har han ändock alltid varit hemma i Gud. Men den Gud han växte upp med var kontrollerande, en Gud som räknade alla fel och brister.
– Jag ville faktiskt dela mitt liv med honom, eller henom, men jag vågade inte. Jag var rädd för att bli förvandlad till en schablonmänniska. Så en dag skrev jag kontrakt med Gud: Om du låter mig vara den jag är, så följer jag dig.
Mitt i Beirutkrigets flamma bestämde sig Jan Johansson för att bli diakon. Samtidigt så började begreppet gömda slå rot i det svenska språket. Den tredje viktiga händelsen inträffade.
– Jag gömde en flyktingfamilj, en mamma med fem barn. Det var väldigt nyttigt för mig, inte bara att gömma en familj utan också att lära känna den här familjen på djupet, lära känna historien bakom varför de var på flykt.
När det blev allmänt känt att han var engagerad i människor som gått under jorden började angreppen att hagla.
– Jag minns en herde som tjatade om att det inte var korrekt, att jag var en civil olydnadsmänniska.
Vad svarade du på det?
– Jag frågade, vem ska ställa upp? Om inte kyrkan gör det, vem ska då göra det?
Själv beskriver Jan sig som en, innerst inne, socialistisk person, även om han inte alltid röstat i samma linje.
– För mig betyder det att oavsett bakgrund, oavsett historia vi bär på, så är vi lika mycket värda. Den övertygelsen är en del av min identitet.
Sedan den där första familjen har Jan Johansson gömt och hjälp hundratals familjer. Desto fler flyktingar han mötte, desto mer lärde han sig om de juridiska och politiska processer som pågick bakom varje ärende.
– Mitt jobb har varit väldigt politiskt. Jag har snurrat i olika partier och lobbat för mänskliga rättigheter och rätten till att söka skydd. Regelbundet har jag funnits i riksdagen, där jag drivit frågor som rör samhällets svagaste. De gömda och dömda.
I många fall så slutade allting lyckligt. Som när Jan Johansson, från bakom kulisserna, under flera månader arbetade intensivt för att få hem två flickor som kidnappats tillbaka till Irak av pappan. Eller som när hans engagemang resulterade i Påskuppropet, en namninsamling med över 157 000 underskrifter som uppmanade till en generösare flyktingpolitik.
– Mitt liv är kantat av så mycket häftiga grejer. Jag är 70 år nu och kan bara säga att jag haft så himla roligt och att det varit så himla spännande.
Men medmänsklighet har ett pris. När Jan Johansson gick i pension för tre år sedan så var han helt slut.
– Det sker så sjuka saker ibland. Barn födda i Sverige som utvisas till land de aldrig satt sin fot i. Folk som skickats till Irak och som förmodlingen inte lever idag. Det enda sättet att vara professionell på är genom distans, men det tog många år innan jag lärde mig det.
Fortfarande kan han sakna att bli sådär nästan farligt involverad.
– Men jag känner att jag är färdig. Mentor är jag fortfarande ibland, resten lämnar jag till de unga. Deras förutsättningar är bättre än mina.