Här återförenas Andrej och Mariana med sin familj

Andrej och Mariana väntade på sina familjemedlemmar på torsdagskvällen.
Andrej och Mariana väntade på sina familjemedlemmar på torsdagskvällen.

I en veckas tid har östgötarna Andrej och Mariana försökt få ut sin familj från krigets Ukraina. På fredagen fick de äntligen krama om sina kära igen.

Polen 5 mars 2022 07:00

Pulserande blåljus och billyktor lyser upp vägen mellan hjälpcentret i polska Lwowska och den ukrainska gränsen. Höga jordvallar har grävts fram på båda sidor av den buckliga körbanan och på ett par ställen har tillfälliga trafikljus placerats ut. Hjärnans första slutsats är att det pågår ett vägarbete här, att de långa bilköerna längs sträckan har uppstått för att det håller på att asfalteras en bit bort. Men så är det inte. Här råder ett slags undantagstillstånd och köerna har uppstått av en annan anledning: kriget på andra sidan gränsen – och flykten från det.

undefined
Andrej på plats vid hjälpcentret i Polen

I ett kilometerlångt ljusband av billyktor sitter Andrej och Mariana i en minibuss. Under flera dagar har de samlat in förnödenheter i hemstaden Norrköping. Efter en efterlysning på Facebook fick Andrej tag i en sjusitsig bil som nu är fylld till bredden med främst barnmat, hygienartiklar och konserver. Varorna är donerade av matbutiker och vänner. 

Ett par hundra meter från den ukrainska gränsen står en polisman i reflexväst och mössa och dirigerar trafiken. Andrej vevar ner rutan och förklarar att han vill hitta någon att donera förnödenheter till. Förhoppningen är att få över sakerna till Ukraina, där de kan göra mest nytta. Polisen pekar och minibussen kör vidare till höger. Ett par minuter senare ringer Andrej upp Correns team som befinner sig ett par bilar bakom minibussen.

– Det här känns inte riktigt bra, säger han samtidigt som höga röster hörs i bakgrunden. 

Han förklarar att flera män kommit fram till bilen. De är påstridiga.

– De säger att de vill ta in våra förnödenheter i Ukraina, men jag tror att det här är bedragare. Vi borde vända om till Lwowska, för vår egen säkerhets skull. 

undefined
Volontärer vid hjälpcentret hjälper till att ta emot varorna från Norrköping.

Beslutet fattas. Det är inte värt att riskera något just nu. För Andrej och Mariana har ett ännu viktigare uppdrag på den här resan. När bilen är tömd ska den fyllas igen – med deras familjemedlemmar som är på väg från Ukraina till Polen.

***

Tio minuter senare.

Andrej och Mariana svänger in på en parkeringsplats i Lwowska. Det har gått 30 timmar sedan deras släktingar tvingades att lämna lägenheten i Charkiv. Staden, som är Ukrainas näst största, har drabbats hårt i de ryska attackerna. I söndags trängde ryska styrkor in i staden och ett dygn senare bombades området med flera skadade och döda som följd. På gatorna har striderna pågått och det har varit svårt för civila att ta sig ut.

Till en början ville Andrejs familj inte lämna Ukraina. Hoppet om att kriget snart skulle vara slut fick dem att stanna farligt länge. Till slut tog de beslutet, starkt påhejade av en orolig Andrej, att fly. De hade tur som kom med ett tåg från Charkiv till Lviv – en stad i västra Ukraina som senaste veckan tagit emot hundratusentals landsmän från de mer drabbade områdena i landet. När familjen meddelade att de var framme i Lviv, som bara ligger några få timmar från den polska gränsen, trodde Andrej att återföreningen var nära.

Där hade han fel.

Nu får han täta rapporter från ett stillastående tåg på fel sida gränsen. 

Den korta resan mellan Lviv och den polska staden Przemysl ska egentligen bara ta tre timmar. Vad är det som är fel?

– Mamma säger att tågvagnarna är överfulla. Barn, vuxna och husdjur samsas om det trånga utrymmet, säger Andrej.

Tåget, som egentligen är ett pendeltåg för kortare sträckor, saknar toaletter.

— De dricker så lite som möjligt för att inte bli kissnödiga, säger Mariana.

De resenärer som måste uträtta sina behov får göra det mellan tågvagnarna.

Andrej suckar. I en vecka har levt med oron och ovissheten. 

– Jag har inte släppt telefonen ur sikte sedan kriget bröt ut. Jag kan inte slappna av förrän de är här. Jag längtar så tills jag har hela familjen samlad i bilen, säger Andrej.

undefined
Andrej och Mariana väntade på sina familjemedlemmar på torsdagskvällen.

Andrej och Mariana förstår att väntan är långt ifrån över och beslutar nu att lämna varorna på hjälpcentret intill parkeringen vi står på, efter det misslyckade försöket att lasta av vid gränsen. Här tar flera volontärer i gula reflexvästar tacksamt emot varorna från Östergötland. Alla hjälps åt att kånka blöjor, toalettpapper och blåbärssoppa. Meningar på både polska och ukrainska studsar mellan volontärerna och paret från Norrköping.

– Språken liknar varandra. Lite som svenska och norska, förklarar Andrej.

Mörkret tätnar och temperaturen sjunker i gränsstaden. Andrejs och Marianas familj syns inte till.

***

Tolv timmar senare. 

Finkorniga snöflingor faller över en grusbelagd parkeringsplats i utkanten av den polska staden Nisko, två timmar bort från gränsen. Det mesta här är grått. Gråa hus, grå himmel. Gråa träd. Det är som att vädret har förstått vilken stämning som råder i Europa och anpassat sig därefter.

Men så dyker den plötsligt upp längs vägen, Andrejs och Marianas minibuss. Blinkar och svänger in på parkeringen. Dörrarna öppnas och hunden Lucia hoppar ut. Efter henne kommer de andra. Andrej och Mariana, systrarna Vera och Oksana. Och mamma Valentina.

undefined
Familjen är samlad igen. Nu ska Andrej och Mariana ta med sig Vera, Oksana och Valentina hem till Sverige.

De är trötta. Tågresan mellan Lviv och Polen tog 23 timmar. Majoriteten av tiden stod tåget still. Varför vet de inte. Gissningen är att det var alltför många tåg på sträckan.

Nu känner de en märklig kombination av lättnad och sorg.

– Det känns tungt att ha behövt lämna sitt land på det här sättet. Jag har sorg i mitt hjärta, säger Andrejs syster Oksana på ukrainska.

Andrej tolkar.

– Situationen i Charkiv blev värre för varje dag. Varje morgon vaknade vi av explosioner. Det var en stor rädsla, säger Oksana.

Deras hemstad, där cirka 1,4 miljoner människor bor, har aldrig varit så öde berättar kvinnorna.

– Affärerna, apoteken och gatorna var tomma. De flesta gömde sig i källare och skyddsrum, säger Andrejs mamma Valentina. 

 

Hoppet om att återvända lever, trots att Charkiv ligger i ruiner. Deras lägenhetshuset står kvar, har de fått rapporter om från vänner som är kvar i staden. 

Hunden Lucia springer fram och tillbaka. Familjen hann i all hast få med sig lite hundmat. Mitt i allt har kvinnorna funnit en gnutta tröst i den lilla djurkroppen.

– Hon var väldigt populär på tåget bland barnen. Lucia har accepterat att hon är på resande fot. Hon har aldrig sett så mycket i hela sitt liv som de här två dagarna, ler Oksana.

Vad längtar du mest efter? 

– Att få vila.

Familjen sätter sig i bilen igen. Fortsätter resan mot Sverige. Det har slutat att snöa. 

Paret Mishko

Andrej och Mariana Mishko har båda rötter i Ukraina. 2003 flyttade paret till Sverige.

Andrej är förtroendevald för Moderaterna och sitter i arbetsmarknads- och vuxenutbildningsnämnden. Han har läst turismprogrammet vid Linköpings universitet och jobbar nu som busschaufför. Vid sidan av sitt politiska uppdrag i kommunen sitter han även som nämndeman i Norrköpings tingsrätt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa