Det är egentligen en svensk flagga, men Sam har gjort om den till en ukrainsk. Den ligger bredvid honom i framsätet när han kör.
Kvällen är kylig i den polska staden Stalowa Wola.
Sam Slobodian har kört hela dagen. I framrutan på den röda skåpbilen ligger en ukrainsk flagga. Eller, det är från början en svensk vimpel, som nu gjorts om. Sam är uppväxt i Ukraina men har bott i Sverige i fyra år. De blågula färgerna känns som hemma, oavsett vilket land som är avsändaren.
Skåpbilen är proppfull med bland annat militärryggsäckar, ficklampor och kamouflagenät som samlats ihop i Östergötland. Utrustningen ska skänkas till den ukrainska armén.
Några mil från där vi står, på andra sidan gränsen, strider Sams bror mot ryska styrkor.
– Det här är saker som männen och kvinnorna vid frontlinjen behöver. Utrustning som får dem att leva längre. Om någon blir skjuten behövs till exempel första hjälpen, säger Sam och rotar runt i en låda.
Om tre timmar ska han vara på plats vid den ukrainska gränsen för att möta upp en man från civilförsvaret. Mannen, som är en slags försvarsamordnare, ska kontrollera Sams last innan sakerna skickas till den ukrainska staden Khmelnitskiy. Där fördelas utrustningen av armén så att sakerna kommer till nytta där de bäst behövs.
– Titta här! Den här känner ni väl igen?, säger Sam leendes och håller upp en orange konservburk med gulaschsoppa från Findus.
I skåpbilen finns även tre kompletta fältutrustningar till soldater i strid. De har donerats av Sams chef, greve Thure-Gabriel Bielke som förvaltar Sturefors gods marker.
– Jag är själv reservofficer. Fältutrustningarna innehåller allt man behöver för att överleva ute på fältet, säger han i telefon när Corren ringer från Polen.
När Sam bestämde sig för att åka ned till gränsen såg Thure-Gabriel Bielke en chans att snabbt få ned sitt bidrag till Ukraina.
– Sam är anställd hos oss som fastighets- och djurskötare. Det är fint att se hans engagemang.
I Sturefors förbereder sig nu Thure-Gabriel Bielke på att ta emot ukrainska människor på flykt.
– Vi ser över vår förmåga att tillfälligt härbärgera flyktingar i våra fastigheter, säger han.
Batterier och ficklampor är några av de många saker som behövs i kriget.
Det här är andra gången vi träffar Sam. För en vecka sedan intervjuade vi honom hemma i Linköping. Då – när kriget bara var inne på sin andra dag – var Sam arg och ledsen. Nu är han beslutsam.
– Det är skönt att ha en uppgift. Nu känner jag mig lugn och fokuserad. Jag bidrar och gör det som är bäst för Ukraina och Europa.
Dessutom har han fått positiva besked.
Precis innan Sam åkte fick han nämligen ett efterlängtat samtal från Migrationsverket. En handläggare berättade att en kvinna och hennes dotter nyss hade anlänt med färjan till Karlskrona. De heter Maria och Anna, sade telefonrösten. Kände Sam möjligtvis dem?
Det gör han. Maria är hans syster. Anna hans systerdotter.
– Jag köpte direkt biljetter till Linköping åt dem. Det känns bra att de nu är trygga i Östergötland.
Dagen efter att Sam lämnat över militärutrustningen vid gränsen får han en bild skickad till sig. Sakerna har kommit fram till den ukrainska armén.
Sam håller upp en drönare. Den köpte han för att kunna fota sin sommarsemester i Skandinavien. Men drönaren hann aldrig ta några foton av norska fjordar och svensk granskog. Den ska få ett viktigare uppdrag: att spana på rysk militär.
– Den gör större nytta i den ukrainska armén. Mina semesterdrömmar får vänta.
Sam drar igen skjutdörren till skåpbilen. Vi vinkar hej då. Dagen efter skickar han en bild på militärer med händerna fulla av kartonger.
Utrustningen har kommit fram.
