På lördag planerar familjen att åka hem till Ödeshög igen efter drygt en veckas intensivt välgörenhetsarbete. “Det känns jättekonstigt att åka hem. Jag är så orolig för min familj här i Polen", säger Kattis Siudy.
Katarzyna Kattis Siudy torkar tårarna snabbt. De hinner knappt lämna ögonvrån innan de sugits upp av vitt hushållspapper. Om några timmar har kriget som rasar några mil bort pågått i en veckas tid och det har inte blivit många timmars sömn sedan dess.
“Kaos” är det ord som blir det första att lämna munnen på frågan hur hon skulle sammanfatta de senaste dagarna. Hon skulle ju bara hit för att hälsa på sina föräldrar och hade planerat att åka hem med sina två barn och sin man till Ödeshög för flera dagar sedan.
Istället står hon här, i en nedlagd casinolokal i staden Stalowa Wola i sydöstra Polen och ser hur människor runt henne kryssar sig fram mellan barnvagnar, kläder och kartonger, kartonger, kartonger. Det finns inte ett spår kvar av pokerbord eller enarmade banditer. Dov mysbelysning har bytts ut mot ilskna lysrör. Sedan i helgen fungerar lokalen som ett slags hjälpcentral och uppsamlingspunkt där personer kan skänka artiklar som sedan körs vidare till gränsen och vidare in i Ukraina.
– Jag kunde inte åka hem till Sverige och Ödeshög när kriget kom, det gick inte. Jag var tvungen att stanna och hjälpa till på det sätt jag kan. Därför är jag här, säger Kattis.
Tårarna i hushållspappret hinner inte torka förrän de får sällskap av fler. Det går inte att redogöra för alla orsaker till att de rinner. Ibland finns det helt enkelt inga ord.
– Nej… nej, det går inte att förklara.
Flera av volontärerna har varit vid den ukrainska gränsen. Men Kattis vill inte.
– Jag vågar inte. Är rädd för vad jag kommer att se. Jag har barn. Det går inte. Jag orkar inte.
Kattis sömnbrist och sorg delas av Pjotr, ägaren till den gamla byggnaden, tillika initiativtagaren till det som sker här inne just nu. Det är inget litet projekt han valde att starta upp i helgen. Varje kväll lämnar stora lastbilar byggnaden, fullproppade med artiklar.
– Jag har knappt hunnit se mina barn alls den här veckan. Jag har jobbat konstant med detta, säger han på onsdagskvällen.
***
Kriget pågår inte här, men det pågår ändå här. I Stalowa Wola, cirka tio mil från den ukrainska gränsen, handlar allt om invasionen i grannlandet. Det vittnar den gamla casinobyggnaden och människorna där inne om. Som en extra påminnelse hörs de amerikanska helikoptrarna cirkulera över hustaken varje natt.
Flyktingarna som kommit till staden är ännu få – de flesta åker till de stora städerna Krakow och Warszawa, men Kattis visar bilder från en stor hangar i närheten av där vi befinner oss. Den är till bredden full av bäddar för behövande.
I den gamla casino-lokalen råder febril aktivitet.
Marek Bembenek, boende utanför staden, är en av alla som är på plats.
– Putin är inte normal. Varför detta krig? De flesta av oss är hälften människa, hälften djur. Problemet är att Putin är 90 procent djur, tio procent människa, säger han på engelska.
Han har nära till skratt, berömmer alla de unga volontärerna som sliter och pratar mycket. Men när han berättar om sin sons kamrat i Kiev – en 25-årig ekonomistudent – som nyligen dödades i en rysk attack tar orden slut. Men Marek vägrar att tro att Putins krig är slutet.
– Alla ni unga människor ger mig hopp. Ni är peace and love.
***
Nya leveranser med kläder, mat och hygienartiklar bärs löpande in av en grupp män som ger kartongerna vidare till de yngre volontärerna. Varorna kommer från både privatpersoner, restauranger och butiker som vill vara med och bidra, men även via bidrag från Östergötland. Mellan kartonger med dockor och gosedjur, står ett par äldre rullskridskor. Allt tas om hand i hopp om att få betyda något för någon. Kacper Kuznicki ger insatsen flera timmar om dagen.
– Kriget är en sån hemsk sak som inte borde hända. Om vi kan göra något så gör vi det, men det känns ändå inte som så mycket.
Kacper Kuznicki är en av de som volontärer som lägger flera timmar om dagen för att hjälpa till att packa förnödenheter som skickas till flyktingar vid gränsen.
Kacper letar efter rätt ord på engelska. Några av vännerna står en liten bit bort och kan inte låta blir att fnissa och kommentera intervjun. De får Kacper att le och tappa fokus, men snart infinner sig allvaret igen.
– De senaste dagarna har varit stressiga, vi har inte vetat hur allt skulle utveckla sig, men just nu är vi lite lugnare.
Känner du dig trygg här?
– Just nu, ja, men vi vet ju ingenting om hur allt kommer att bli. Om andra länder kommer att hjälpa till och så.
De flesta av volontärerna på plats är i grunden scouter och känner varandra sen innan.
Laura Trzaska visar hur de organiserar innehållet i kartongerna. Nudlar och snabbmat i en, klämmisar till de mindre barnen i en och schampo och tvål i en annan. På tejpen ritar de hjärtan och figurer som föreställer familjer.
– Allt känns så nära här. Vi ser och hör vad de som kommer över gränsen behöver. Jag är själv lite orolig, men ändå okej.
Laura Trzaska och hennes vänner har stenkoll på vad som behövs vid gränsen. Kläder har de mycket, men skor, medicin och hygienartiklar går ut snabbt.
***
Samtidigt som Kattis och de andra jobbar dag och natt på casinot i Polen pågår ett intensivt arbete även på annat håll – i Åtvidaberg. Där sitter nämligen Kattis vän Eliza Jonsson och gör vad hon kan för att hjälpa sin väninna borta vid gränsen. De två kvinnorna, som båda är från Polen från början, lärde känna varandra för flera år sedan. Elize sköter en del administration. Det är många som sliter i Kattis, som ibland hänvisar till Elize istället.
– Jag försöker vara en mellanhand. Men det är Katarzyna som gör det stora jobbet, säger Elize på telefon.
I dagarna anordnade Eliza en insamling på Facebook för att stötta Kattis välgörenhetsarbete. Duon fick in flera tusen som Kattis använde direkt genom att köpa första-hjälpen-förband och stormkök.
– Det var fantastiskt att se hur snabbt pengarna kom till nytta. Att Kattis är på plats gör så mycket, säger Eliza.
***
Ett lågt jämmer hörs plötsligt i casinolokalen. Stämningen förändras omedelbart bland de volontärer som står närmast kvinnan i rosa mjukisdräkt. Hon heter Sasha och har precis fått rapport från sin vän i den södra ukrainska staden Mikołajów.
– Min vän har plötsligt fått ansvar över två bebisar. Deras föräldrar har dött i en attack. Ryssarna har gett sig på sjukhuset, säger hon på polska.
Under kvällen kommer ett hjärtslitande besked från krigets Ukraina. Flera bebsiar uppges ha blivit föräldralösa efter attacker mot ett sjukhus. Vad som helst kan hända här. Kriget rasar bara mil härifrån”, säger Kattis Siudy.
Kattis tolkar så fort hon kan.
Sashas syskon är kvar i Ukraina. Hon pratar mest om sin bror, som beväpnat sig med vapen och skyddar staden Mikołajów så gott det går.
– Jag har lyckats prata med honom en gång. Det är jättekallt, de förflyttar sig hela tiden och sover med vapnet intill sig. De väntar på hjälp från omvärlden.
Sasha hämtar mer hushållspapper. Delar med sig till Kattis. Snabba rörelser över kinderna. Sorgen måste stå tillbaka just nu, arbetet måste fortsätta.
