Lisa Ring hade fotbollen som största fokus under många år. Spel i Kenty, LFC:s wildkids och Tinnis upptog mycket av hennes fritid där Lisa var en hårt arbetande mittfältare.
– Jag mötte Jonna Andersson och Stina Blackstenius flera gånger. Jag slutade 2012 då jag tog studenten. Jag började jobba i Norge på en skidskola och saknade strukturerad träning, samtidigt som jag behövde behålla en god fysik för jobbets skull. Då var löpning det bästa alternativet, säger Lisa Ring.
På hösten 2014 sprang hon sitt första maraton. Tre år senare stod hon på startlinjen i VM i London – det blev till slut en 60:e plats i den stentuffa konkurrensen.
Vet du ungefär när du märkte att du började bli riktigt bra och ville satsa?
– Det var i mitt första Stockholm maraton 2015 när jag sprang ifatt mina förebilder från ett dåligt startled, säger Lisa Ring.
Jag fick känslan av att du under VM 2017 tyckte uppståndelsen både inför och under mästerskapet var lite jobbig. Var det därför du slutade satsa på maraton eller fanns det andra orsaker?
– Jag har inte slutat satsa på maraton och gjorde det inte efter London heller. Men löpartalang är komplex precis som mina andra talanger i livet. Sen var det såklart smått overkligt att jag tog mig till VM helt ensam, med så lite rutin och att jag genomförde det så bra. Det var aldrig jobbigt, jag var trygg i det jag gjorde. Men jag var och kommer aldrig passa in i fridrottslandslaget mall och mönster för hur en friidrottare ska vara träna och springa. Jag var och kommer alltid vara en udda fågel inom friidrott, men det är något som gör mig stolt.
Lisa Ring har hela tiden gått sin egen väg och på senare år har det blivit en allt tydligare satsning mot ultralånga löpdistanser. Hon har fått chansen på VM i ultratrail och har tagit SM-guld på 100 km löpning.
– Jag klarade VM-kvalgränsen på 100 km, men tyvärr blev VM inställt på grund av pandemin.
För tillfället ligger fokus framför allt på swimrun, Lisa har kvalificerat sig för VM senare i år. Där väntar 65 km tuff löpning och 10 km simning i öppet vatten mellan Sandhamn och Utö.
Vad driver dig i din träning och tävling?
– Upplevelsen och styrkan och kraften det ger till övriga livet.
Du har sällan haft någon tränare utan mest kört på egen hand. Är det en medveten strategi?
– Både och. Jag springer inte för att prestera utan för att må bra och vara lycklig. Jag behöver friheten. Jag har dessutom alltid läst på om träning och utbildat mig inom området. Samt läst extra idrottspsykologi. Jag trivs dock med att ha olika bollplank att jobba med.
Mitt i allt detta har 29-åringen nyligen kommit ut med sin första bok, “Lisas leende äventyr på Östgötaleden”.
Den tar avstamp i upplevelsen av förnyelse och personlig utveckling och skildrar på ett närmast kollageaktigt vis just Östgötaleden, skrev Correns kulturchef Erik Jersenius för en tid sedan.
Hur fick du idén till boken?
– För att sammanfatta alla oerhörda upplevelser jag fått på Östgötaleden.
Varför blev det just mycket i diktform?
– Jag vann en novelltävling och är intresserad av lyrik och skrivande. Jag känner att jag kan skriva och det ger mycket energi. Jag tycker det visar en fin sida av mig. En sida jag tycker om. Att sammanfatta livet i små dikter.
Har du planer på fler böcker?
– Det hoppas jag ha mod och kraft till.