– Jag har ju tränat i 20 år på att sätta mig in i och försöka förstå andra människors tankemönster. Den erfarenheten har jag stor nytta av i mitt skrivande, förklarar hon.
Vi träffas i Ådala koloniområde. En prunkande grön oas mellan Brokindsleden och Stångån. Här utspelar sig handlingen i Åsa Liabäcks böcker och här hade hon också en egen kolonilott under sju år.
Trädgårdarna står i sin fagraste blomning när vi går längs den grusade Blåklintsvägen på väg mot grönområdet nere vid ån. Husen är små och det är nära till grannen.
– Det är som ett eget litet samhälle i samhället. Här finns alla typer av människor i en öppen miljö där alla kan ha koll på varandra. En tacksam miljö att låta handlingen i en relationsroman utspela sig, eller hur!
Åsa Liabäck har med sig en fikakorg och dukar upp kaffe med hembakta frallor vid ett av borden nere vid bryggan. Hon berättar om uppväxten i Kisa.
– Det är nog tryggheten där i det lilla samhället som präglat mig så att jag alltid letar efter och trivs bäst i de små sammanhangen.
Hon läste till socionom i Örebro och fick efter examen sommarjobb på BUP i Linköping. Och nu, 21 år senare, är hon fortfarande kvar.
– Det är en fantastisk arbetsplats där man har alla möjligheter att utvecklas. Och arbetsuppgifterna är otroligt givande.
Skrivandet har alltid följt henne, men det var när Åsa Liabäck var föräldraledig 2013 som det tog fart på allvar.
– Först handlade det mest om att få fortsätta att sysselsätta min hjärna med relationer. Men så småningom insåg jag att det faktiskt kunde bli en bok.
Vilket det ju också blev. Men det hann gå flera år av refuseringar och omarbetningar innan romanen "I hjärtat av Ådala" äntligen gavs ut på förlaget Printz publishing.
– Haha, ja är det något jag har lärt mig så är det att det krävs både tålamod och pannben för att kunna kalla sig författare.
I debutboken – som förlaget presenterar som "en hjärtevärmande verklighetsflykt med karaktärer som är omöjliga att inte älska" – får läsaren följa ett gäng kolonigrannar med olika livserfarenheter och bagage.
– Man kan väl säga att det handlar om både vänskap över generationsgränserna och om odlingens kraft.
Varför valde du feelgood-genren?
– Det var ingen medvetet val, jag skrev det som jag själv ville läsa. Men jag blir faktiskt provocerad av olyckliga slut. Det finns tillräckligt mycket elände i världen. Jag vill förmedla hopp, få människor att må bra och kanske till och med inspirera till förändring.
Har du mycket läsarkontakt?
– Ja och det är underbart! Jag får mycket feedback från trevliga läsare som berättar om sina läsupplevelser. Det känns fantastiskt att de tar sig tid och ger mig en massa energi.
I nyutkomna "Längtan över Ådala" får huvudpersonerna från första boken sällskap av en syrisk kvinna som flyttar in på koloniområdet med sin familj.
– Att skildra muslimska kvinnor är inte så vanligt i feelgood-genren. Det kändes som en viktig utmaning.
Som research träffade Åsa Liabäck en grupp kvinnor som kommit till Sverige som flyktingar.
– Jag har sällan gråtit så mycket som när de i förtroende berättade för mig om sina livsöden.
Just nu lägger Åsa Liabäck sista handen vid bok nummer tre i den Ådala-kvartett som ska avslutas nästa sommar.
– Då kommer jag säkert att drabbas av en sjuk separationsångest. Under tiden som man skriver känns det ju som om karaktärerna finns på riktigt.