Ofta handlar historia om årtal, kungar, adel och fälttåg. Men Annika Sandén vill berätta vanligt folks historia.
Genom att leta efter detaljer och läsa mellan raderna i gamla historiska dokument försöker hon ta reda på hur vardagen och livet kunde te sig för gemene man under 1600-talet.
– Som historiker är man ju helt beroende av källmaterial och för min del har det mest handlat om domstolsprotokoll som jag hittat i olika lands- och stadsarkiv.
Dessa innehåller av naturliga skäl mest beskrivningar av konflikter och brott, inte sällan hemska sådana så som barnamord, dråp och våldtäkter. Men i exempelvis vittnesförhör hittar Annika Sandén skärvor av det vardagsliv hon vill skildra. Det kan vara en piga som berättar om hur hon ville hinna göra rent fat och kärl efter maten.
– Då ser jag hushållet framför mig. Jag tröttnar aldrig på känslan av närvaro som det ger att hitta de där pusselbitarna.
Annika Sandéns forskning har bland annat resulterat i en serie om tre böcker (se faktaruta) som beskriver hur livet kunde gestalta sig för bönder och andra ofrälse under 1600-talet. Att det kom att handla om just den tidsepoken beror mycket på att det är då som det överhuvudtaget börjar finnas skriftliga källor i form av kyrkböcker och protokoll från sockenstämmor och domstolsförhandlingar.
– Men också för att vi har en föreställning om att det var en våldsam, mörk tid och att människorna som levde då var sämre än vi.
Det är en förenklad och allt annat än rättvis bild, menar Annika Sandén.
– Om vi hade levt då hade vi med största sannolikhet gjort precis samma saker. I de stora grundläggande existentiella frågorna förenas vi över tid. Jag känner ofta en djup sympati och respekt för den tidens människor.
Hade du själv velat leva på 1600-talet?
– Nej, verkligen inte! Det finns ju tusen skäl till det, inte minst det hierarkiska samhället och bristen på medicinsk kunskap. Men det fanns också en stark gemenskap, närhet och omsorg om varandra. Och glädje – de hade festseder som hette duga.
Annika Sandéns historieintresse väcktes tidigt och hon minns faktiskt exakt när.
– Jag skulle fylla sex och gick på lekis när vi en gång fick lyssna på musik av Beethoven. Jag fick en stark upplevelse av att den hörde till en annan tid, med människor som vi fast för länge sedan. Min första kontakt med det förflutna kan man säga och den gjorde ett stort intryck.
En fascination som bestod, men det var inte självklart att Annika Sandén skulle bli historiker. Hon började läsa litteraturvetenskap och praktisk filosofi i Lund, men sedan blev de historia för hela slanten. Och 2005 disputerade hon vid Linköpings universitet med en avhandling om hur staden Linköping var organiserad under början av 1600-talet.
Nu delar hon sin tid mellan Linköping och Stockholm, där hon arbetar halvtid på Stockholmia forkning och förlag. Hemma i Linköping skriver Annika Sandén på sin kommande bok som handlar om poeten Lasse Lucidor.
– Ett spännande människoöde som jag vill skriva in i mitt 1600-tal. Jag vill ta reda på mer om levnadsvillkoren för en skrivande person vid den här tiden men också varför han dog i en duell.