I år fyller Stadsmissionen i Linköping och Kontaktcentrum 50 år. "Det ska vi fira hela året med roliga arrangemang för våra besökare," utlovar enhetschef Annelie Johansson.
På Isidor Kjellbergs gränd, lite i skymundan bakom Arbis och parkeringshuset Detektiven, ligger Kontaktcentrum. I det gula huset med trävit snickarglädje bedriver Stadsmissionen en verksamhet som för många av stadens allra mest utsatta människor bokstavligen betyder skillnad mellan liv och död.
– Ja, så är det faktiskt. Många av våra besökare skulle inte klara sig annars, säger Annelie Johansson.
Hon har arbetat på Stadsmissionen i 15 år och sedan några år tillbaka är hon enhetschef på Kontaktcentrum. En i allra högsta grad operativ sådan. När vi ses står hon bakom disken i matsalen där några av dagens matgäster just avslutar sin frukost. Och när vi är på väg upp på övervåningen för att kunna prata ostört en stund stannar hon till och byter några ord med alla hon möter.
– Det är ju inget åtta till fem-jobb precis. Telefonen ringer hela tiden... Men jag trivs jättebra och kan inte tänka mig att göra något annat.
Annelie Johanssons engagemang och entusiasm går inte att ta miste på. Men så har livet inte alltid sett ut.
– Nej, jag har ett förflutet med missbruk, hemlöshet och våld i nära relationer.
Rättframt och utan krusiduller berättar hon om sin uppväxt i Norrköping med en pappa som var narkoman och kriminell och en mamma med psykiskt ohälsa och som även drack alkohol i perioder.
Själv började Anneli använda droger i tonåren, som 15-åring födde hon en dotter som fick växa upp hos sin pappa.
Hur var det när det var som värst?
– Riktigt illa. Jag gick på amfetamin, bodde på gatan och levde i ett destruktivt förhållande. Jag satt även i fängelse flera gånger.
Vändningen kom i 30-årsåldern när Annelie fick två barn ganska tätt i en ny relation. När maken dömdes till kontraktsvård fick även Annelie hänga på.
– De satsade verkligen på vår familj och så småningom insåg även jag att jag behövde hjälp.
En bidragande orsak till det var också att Annelies äldsta dotter fick barn i samma veva.
– Ja, då blev det så tydligt. En mormor ska ju baka bullar, inte missbruka amfetamin.
I år fyller Stadsmissionen i Linköping och Kontaktcentrum 50 år. "Det ska vi fira hela året med roliga arrangemang för våra besökare," utlovar enhetschef Annelie Johansson.
Under 3,5 år med 12-stegs metoden och KBT fick Annelie Johansson helt nya verktyg och lärde känna sig själv.
– Jag upptäckte att jag trivdes bra med den jag blev.
En viktig person på den resan var Nils Seaton, som nu driver Valbo behandlingshem utanför Norrköping.
– Utan honom hade jag aldrig varit där jag är nu. Han brydde sig verkligen och trodde på mig. Och någonstans hoppas jag att jag kan vara den personen för andra nu.
Har du nytta av din bakgrund i arbetet på Stadsmissionen?
– Det är ingenting jag tjatar om eller använder i den dagliga kontakten med besökarna. Jag tror att bemötandet är viktigare än vilken bakgrund du har. Här spelar bakgrund ingen roll. Vi utgår från alla människors lika värde och dömer ingen.
Om Annelie:
"Annelie har en unik förmåga att växla perspektiv. Hon möter människor olika beroende på deras situation och behov. Annelie är en mycket viktig person för väldigt många människor i Linköping. Både deltagare, medarbetare och för oss i ledningen på Stadsmissionen. Hon känner så många människor i utsatthet och har stenkoll på deras livssituation, bakgrund och nuvarande situation.
Linköping skulle vara en hårdare stad utan Annelie och de personer hon leder på Stadsmissionen. En helt fantastisk kollega som vi uppskattar oändligt."
Sanna Detlefsen, direktor Linköpings stadsmission