I tio år hade Maud varit med i singelföreningen. För henne innebar det en möjlighet att få resa, göra roliga saker och kanske gå på fest ibland. Hon hade varit gift tidigare och att träffa en ny partner var något hon helt gett upp hoppet om.
– Männen jag har levt med har varit jättebra, och då vill man ju inte ha något sämre, säger hon.
Den där nyårsaftonen för sex år sedan hade föreningen fest i Örebro. Tidigt på kvällen hälsade hon på en man som hette Ingolf och de pratade en kort stund.
Ingolf var helt ny i föreningen. Han hade varit med tio år tidigare och då träffade han en kvinna som han levde med en längre tid, men nu hade han alltså bestämt sig för att gå med igen.
– Jag hade ju så mycket kul förra gången, vi gjorde jättemycket tillsammans, berättar han.
Maud träffade en massa bekanta och hade fullt upp hela kvällen, men tjugo i tolv satte hon sig äntligen ner och tog det lugnt. Då dök den där mannen plötsligt upp igen och sa att han hade letat efter henne, dessutom mindes han hennes namn.
De dansade och på tolvslaget stod de där och pussade varandra. Morgonen därpå fick Maud syn på honom vid frukosten.
– Då gick jag fram och pussade dig på halvflinten och sa att du var lika trevlig i dagsljus som kvällen innan, säger hon vänd till Ingolf.
Hon fick hans visitkort – att lämna ut sitt eget nummer och sedan sitta och vänta på att telefonen skulle ringa hade hon ingen lust med.
Det tog en hel vecka innan hon ringde och vid det laget hade Ingolf börjat tänka att det nog var kört. Sedan började de umgås och ganska snart stod det klart att det skulle vara de två.
Ingolf gjorde tidigt klart att:
1. ... han aldrig tänkte lämna sin lägenhet i Stockholm.
2. ... det var hunden Olle som var nummer ett i hans liv.
Maud gillade inte hundar, hennes mamma hade pudelkennel när hon var liten och det hade gjort henne avskräckt. När hon skulle sova över hos Ingolf blev det problem.
– Du förstår ju vem som hade den andra halvan av dubbelsängen – det var polaren förstås, säger han.
Så Olle lade sig i mitten och gjorde sitt bästa för att knuffa Maud ur sängen, men med tiden blev de två kompisar och hann få en bra relation innan han dog för något år sedan.
Maud har studerat en stor del av sitt liv. Hon har rest mycket, arbetat i Afrika och som lärare, men de sista 15 åren av sitt yrkesliv var hon diakon inom Svenska kyrkan. Hon bodde i tjänstebostad, så när det blev dags att gå i pension började hon leta efter en ny lägenhet. Att flytta in hos Ingolf var inget alternativ.
– När man är ung kan man bo hur trångt som helst, men att bo ihop i min tvåa var uteslutet, vi skulle ha slagit ihjäl varandra första veckan, säger han.
Så plötsligt kunde han tänka sig att flytta ändå. Han började leta efter hus som inte kostade alltför mycket och hittade till slut ett renoveringsobjekt i Valdemarsvik, helt utan att veta att Maud hade växt upp där i trakten. De köpte huset, firade med att förlova sig och i november 2010 flyttade de in. Eller, de flyttade in i ett skjul på tomten i väntan på att huset skulle bli något så när beboeligt. Ingolf har varit snickare hela sitt yrkesliv, så han har rivit både tak, golv och väggar i huset och så byggde han upp allting igen.
Nu har de ett mysigt platsbyggt kök och stort badrum med ett fräscht badkar som de slipper diska i – vilket Maud tvingades göra i det gamla, innan köket blev färdigt.
När hon fyllde 70 förra sommaren samlade de alla barn och barnbarn till en stor fest. De blev runt 25 personer från fredag till söndag och det var första gången alla träffades samtidigt. Maud har två barn, fem barnbarn och ska snart bli gammelmormor. Ingolf har tre barn och tre barnbarn. De två äldsta var han ensamstående med efter skilsmässan från deras mamma. Hon hade varit hemma med barnen, som då var 6 och 3 år gamla, medan Ingolf jobbade och han kan inte låta bli att skratta när han tänker på hur naiv han var när han gick rakt in på kommunkontoret och bad att få två dagisplatser.
– De trodde jag skojade, det var ju flera års kö men det hade jag ingen aning om, säger han.
Han bad dem höra av sig om det blev något ledigt, men när det gick upp för tjänstemannen på kommunen att Ingolf inte skulle kunna arbeta blev läget ett helt annat, och tre dagar senare fanns det plötsligt plats för båda barnen.
– Och då blev jag förbannad för det i stället. Jag tänkte: ”Ska jag gå före alla mammor i kön, varför ska inte jag bli likställd en mamma?”. Men han var så dum så han fattade inte vad jag menade, haha.
På många andra sätt var det däremot tufft att vara ensamstående pappa på 70-talet.
– Men den biten har man ju tillbaka i dag. Min dotter och jag är jättetajta och min son och jag har jobbat ihop i många år i mitt företag.
I samband med flytten till Valdemarsvik passade han på att lägga ner företaget och gå i pension. Han passade även på att gifta sig med Maud i ett litet kapell i närheten. I kyrkan hade hon gift sig med sin första man Bosse som också är pappa till hennes barn, så det kändes lite gjort. Det var när hon som 18-åring jobbade på en mack i Norrköping som hon träffade Bosse för första gången. Han klev rakt in och sa ”dig tänker jag gifta mig med”, och ett halvt sekel senare var det han som vigde Maud och Ingolf där i kapellet.
De trivs verkligen i Valdemarsvik. Maud känner igen många sedan skoltiden och ännu fler visste vem hon var redan när de flyttade hit. De har känt sig välkomna, och under de fyra år som gått sedan de köpte huset har de hunnit få ett stort umgänge.
– Jag har bott i Stockholm i 65 år och kunde inte tänka mig att flytta därifrån, men jag har aldrig trivts så bra som jag gör nu och här, säger Ingolf.
Maud håller med. Från början var hon skeptisk till att köpa huset, men nu tycker hon det är underbart. I alla fall för det mesta, tills Ingolf börjar riva tak igen.
– Han sa att renoveringen skulle ta något halvår, nu har det gått fyra år och det är inte klart.
– Det jag sa var att det skulle gå att bo här efter ett halvår, säger han och sedan skrattar båda glatt.
Maud tycker inte att någonting är särskilt jobbigt längre, inte sedan nyår för sex år sedan.
– Jag tror ju att Gud har fört Ingolf in i mina armar och han hade inte en chans att säga nej.
– Jag ville ju också, men jag blandar inte in Gud i det här, säger Ingolf.
I början kändes det krångligt att de har så olika syn på tro, men nu har de kommit förbi det. Maud går i kyrkan, men inte så ofta. Om Ingolf ska följa med henne dit så vill han ha något tillbaka. Som till exempel tid att renovera några träbåtar som han spontanköpte för ett tag sedan. De är lite osams just nu, eftersom Maud tycker det är ganska konstigt att köpa gamla träbåtar när man har ett hus att renovera.
– Den där mannen hon är gift med har lite svårt att vara stilla, han måste hela tiden ha något att sysselsätta sig med, säger Ingolf.
– Vi har en segelbåt också, som ligger oövertäckt. Den skulle behöva mer vård i så fall, påpekar Maud.
Men oftast är de kära och glada.
– Det var så fantastiskt att möta en man som är lika lång. Man kan stå och titta honom i ögonen, så här, säger Maud och tar tag i Ingolf och ger honom en puss.
De är båda 165 centimeter, så nu har Maud slutat med högklackade skor.
– Vi har roligt ihop, jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjort sen jag träffade Ingolf.
– Vi är lite fåniga men vi fungerar bra ihop, säger Ingolf.