Att bli tonåring innebär större frihet, men också ökade krav. Linn Malmström tycker att det var enklare att vara barn.
Hon minns första gången hon gick på stan själv, utan någon vuxen. Då gick hon i femman.
– Man kunde köpa godis utan att föräldrarna visste om det – på en tisdag. Det var jättehäftigt.
Att få åka på läger eller ta tåget till Stockholm och hälsa på kompisar är den största fördelen med att vara tonåring. 15-åriga Linn har den friheten så länge hon inte missbrukar den, hennes föräldrar litar på att hon gör det hon ska. Samtidigt tycker hon att hon ofta har striktare regler än många andra, vilket kan få henne att framstå som barnslig inför kompisarna.
– När mamma säger att jag ska vara hemma tio fast alla andra får vara ute till tolv så kan jag känna att hon är dummast i hela världen. Jag vet att hon gör det för att skydda mig, inte för att vara elak, men det är inte alltid jag tänker så långt.
Hon har kompisar som brukar säga att deras mammor är bäst, för att de låter dem göra vad de vill. Dem blir hon inte avundsjuk på. Andra hon känner har föräldrar som är väldigt överbeskyddande, då går det för långt åt andra hållet i stället.
– Dom gör uppror genom att göra saker som jag ALDRIG skulle göra, säger Linn.
Det är en ganska konstig känsla att vara tonåring – ibland vill hon verkligen vara barn, men vid andra tillfällen vill hon vara vuxen och klara allting själv. Som när hennes pappa frågar om hon vill vara med när han läser för hennes lillasyster. Då kan hon sucka och påpeka att hon är stor, trots att hon egentligen tycker det är mysigt.
– Sen sitter man där och ångrar sig. Det skulle kännas jättedumt att säga att man nog vill vara med ändå, men om pappa frågar en gång till så kanske jag ändrar mig. Så... att fråga två gånger kan vara bra ibland.
Den där kluvna känslan finns med i de flesta sammanhang: Att föräldrar låter en vara liten är skönt, och irriterande. Om någon varit dum mot en vill man bli tröstad, men har man själv gjort nåt dumt så är det svårt att ta emot trösten. Linn kan be om hjälp ibland, fast det egentligen inte behövs, men om hennes föräldrar försöker hjälpa till utan att hon bett om det så tycker hon bara att de lägger sig i. Hon minns en incident när hon gick i sjuan. Hon skulle åka tunnelbana i Stockholm själv, och när hennes mamma försökte förklara hur hon skulle åka så fräste hon bara att hon faktiskt kunde själv.
– Sedan åkte jag åt fel håll, men då kändes det för förnedrande att ringa och fråga så jag åkte runt lite tills jag hittade rätt. Man måste ju behålla sin värdighet, haha.
Just att behålla värdigheten kan vara lite svårt ibland när hormonerna får humöret att svänga. Linn beskriver det som att det brusar i kroppen, ilskan går inte att stoppa. Ofta kommer den som en total överraskning också, i alla fall för själva tonåringen som går direkt från noll till skitarg utan att passera småirriterad.
– Ibland kan man bli så arg för småsaker att man vill sparka ner något. Efteråt inser man att det inte var en jättestor grej att bli arg över, men då vill man inte riktigt erkänna det så då måste man gå runt och vara arg ett tag till.
Numera får hon sällan några utbrott, men impulsen finns kvar, det märker hon extra tydligt på mattelektionerna.
– I stället för att bete sig vuxet och fråga igen när det är nåt man inte förstår så vill man hellre lägga sig i en klump på golvet och skrika.
Finns det något vuxna kan göra för att underlätta när man känner så?
– Det känns faktiskt som att man blir irriterad vad de än gör. Och om de låter en vara ifred så tycker man att de inte bryr sig om en.
Förståelse är inte heller vuxnas starka sida, särskilt inte föräldrars. Linn tror att det beror på att allting var så annorlunda när de själva var tonåringar, det var helt andra saker som var viktiga förr i tiden.
– De tror att de förstår precis hur man menar, men det gör de inte på riktigt. De bara låtsasförstår.
Linn önskar till exempel att hennes pappa skulle sluta lägga sig i hur hon ser ut. Han säger att hon är fin som hon är, att hon inte behöver sminka sig eller färga håret för att duga.
– Gulligt, men han har fel. Han förstår inte. Om jag färgar håret så är det väl för att jag tycker att den nya färgen är finare, men det är ju inte så att jag skulle DÖ om jag var tvungen att ha min vanliga hårfärg, säger hon.
Att hon ofta prioriterar att sminka sig på morgonen i stället för att äta frukost kan leda till stora konflikter. Hennes pappa blir "galen" och vill nästan tvinga henne att äta något, medan Linn har svårt att se poängen eftersom hon klarar sig lika bra utan frukost.
När hon är hos sin mamma blir det i stället bråk om hur länge man bör sova på morgonen. På helgerna måste hon alltid gå upp före tio, trots att hon lätt hade kunnat sova till tolv. För Linn känns tio för tidigt med tanke på att hon går upp halv sju på vardagarna, är i skolan mellan åtta och halv fyra och har mycket att fixa med när hon kommer hem.
– Man blir ju trött och då behöver man sova mer på helgerna, säger hon lätt uppgivet.
Det händer att hon klagar över att hennes föräldrar är pinsamma, men det är mest för att det "ska" vara så. Egentligen tycker hon inte att det är så farligt. Det skulle i så fall vara när hennes pappa gör smileys med näsa, utan att förstå att man inte gör så. Eller när hennes mammas sambo drar "gubbskämt".
– Om jag säger "kan du skicka herbamare" (örtsalt), och han säger "vill du inte hellre ha fru bamare" – då är det pinsamt på riktigt, speciellt om man har kompisar hemma. Sen sitter han där och fnissar för sig själv, och dagen efter berättar kompisarna om det i skolan.
Att många äldre personer skriver privata meddelanden öppet i ens logg för att de inte fattar att alla kan läsa är också pinsamt. Eller när de undertecknar varje sms med namn och vänlig hälsning.
Hur är det att vara tonåring jämfört med att vara barn?
– Det är lättare att vara barn för då är det inte så mycket man förväntas göra. I tvåan hade vi läxor som gick ut på att måla alla rektanglar röda och alla trianglar blå, nu har vi meterhöga travar med läxor. Man förväntas göra allt i skolan jättebra samtidigt som man ska ha 18 miljoner vänner, vara glad hela tiden och inte sova till tolv på helgerna. Det blir lite svårt att hinna med allting. Så var det inte när man var barn, och då kanske man inte tänkte lika mycket heller – på hur man såg ut, vad andra tyckte om en, vad man får göra och inte göra.
Har du någon bild av dig själv i framtiden?
– Jag tror att nästan alla tänker att "när jag blir stor och får barn så ska jag inte vara en sån där jobbig mamma". Men man kommer säkert bli det ändå, för mammor är jobbiga ibland. Det är deras jobb.
Vad tror du att du kommer att jobba med?
– Jag hoppas att jag kommer att jobba med nånting jag tycker är kul också, inte bara göra saker för att det är mitt jobb. Kanske med nån form av musik eller teater, men politiker vore också jättekul – jag har varit aktiv i SSU i två och ett halvt år.