2005 reste Teres till London för första gången. Hon var 26 år och hennes värld var inte mycket större än hemstaden Finspång, men till London hade hon längtat sedan tonåren.
Väl på plats överträffade verkligheten drömmen. Där fanns precis allt – fantastisk shopping, kläder i hennes storlek, god vegetarisk mat och spännande storstadslukter.
Motvilligt reste hon hem och en ny termin på universitetet började. Hon stötte ihop med en gammal kompis som nämnde att han funderade på att flytta till London i ett par månader, och när han föreslog att hon skulle följa med bestämde hon sig direkt.
– Jag var halvfärdig lärare och planen var att plugga färdigt när jag flyttat hem igen, men så blev det inte.
De första åren flyttade hon tolv gånger, men sedan tre år har hon och sambon Peter en fin lägenhet med egen trädgård i Wood Green, bara en kort tunnelbaneresa från centralaste London. De bor rymligt vilket är tur med tanke på att Teres älskar att shoppa, helst second hand.
– Jag kom hit med en halvtom resväska, säger hon och skrattar.
Hennes hem är en blandning av stilar, mycket 50-tal – både svenskt, engelskt och amerikanskt. Överallt står det saker men man får känslan av att varje detalj är väl genomtänkt. Det är prydnadssaker i porslin, sparbössor i plast, burkar av plåt och emalj och så massor av bambisar.
– Jag älskar bambisar och får inte nog. Jag var inte så ”flickig” och lekte mest med killar som barn, men sedan jag blev vuxen har det slagit över totalt, haha.
Sambon Peter, som är infödd engelsman, bodde väldigt vitt och minimalistiskt när de träffades. Först blev han lite chockad över hennes stil, men nu låter han henne hållas. Dessutom döper han alla figurer hon släpar hem.
Vi sitter i soffan i vardagsrummet. Teres bjuder på te och cupcakes som är lika goda som estetiskt tilltalande. Framför öppna spisen står den uppstoppade gräsanden Don Draper och en irländsk grävling vid namn Bertrand och glor på oss. Just de där två är Peters bidrag till hemmet.
Varannan lördag står Teres på Old Spitalfields Market och säljer sina hemgjorda cupcakes. Innan vintagemarknaden öppnar för allmänheten brukar hon passa på att köpa det hon vill ha av de andra säljarna. Saker hon tröttnat på åker ner i källaren tills hon kan ta med dem hem till Sverige och sälja dem på loppis där.
Nästan hela sin tid i London har hon arbetat som nanny (barnflicka) hos välbärgade familjer. Den första familjen hon hamnade hos bodde i ett hus för motsvarande 25 miljoner kronor och var mest ute och festade hela tiden. Teres jobbade mellan 60 och 80 timmar i veckan och hade uselt betalt eftersom hon saknade tidigare erfarenhet. Samtidigt gav det henne en inblick i en helt annan värld och det var spännande.
Hos några familjer har hon stannat en längre tid, andra har hon lämnat efter bara någon månad – ibland för att deras syn på barnuppfostran varit alltför olik hennes egen och ibland för att hon känt sig utnyttjad och illa behandlad.
– Några har varit totala tokdårar, jag har så många historier att berätta att jag skulle kunna skriva en bok om det, säger hon och ser road ut.
Familjen hon jobbar hos nu är däremot fantastisk, och där har hon varit i ett och ett halvt år. Hon arbetar tio timmar om dagen, måndag till torsdag. Varannan fredag ställer hon sig i sitt nyrenoverade retrokök och bakar cupcakes i mellan 14 och 19 timmar. Det brukar bli omkring 300 stycken, åtta eller nio olika sorter. Dagen efter förvandlar hon sig till Betty-Lou som är urbilden av en amerikansk hemmafru från 50-talet. Sedan lastar hon in sitt marknadsstånd och alla cupcakes i en taxi och åker till marknaden där hon står hela dagen. En stor del av tiden går åt till att posera för turister som vill fotografera henne, och till att småprata med alla som stannar för att beundra bakverken.
– Folk köper inte om jag inte prånglar på dom, jag får jobba hårt och bjuda på smakprov hela tiden, säger hon.
Beroende på vilka länder marknadsbesökarna kommer ifrån så vet Teres ungefär vad hon kan vänta sig.
– Svenskar köper väldigt lite, utom Karlstadbor för dom handlar nästan alltid. Norrmän spenderar, spanjorer vill bara ta kort och amerikaner försöker ta reda på receptet. Japaner älskar whiskey så de köper när de fått smaka min whiskey-cup cake.
Hon möter tusentals människor varje marknadsdag. De flesta säger ungefär samma saker och varje gång får hon säga att ”nej, de är inte gjorda av tvål” och ”du får köpa två, äta en och behålla den andra” som svar på att de är alltför fina för att ätas. De flesta hon träffar är trevliga och en del säger till och med att hon varit höjdpunkten på deras Londonresa. Sedan finns det vissa, oftast män, som har ett behov av att uttrycka sig nedsättande om hennes utseende. Då hänvisar hon bara till en medhavd skylt med det tydliga budskapet ”Be nice or go home”.
Teres tar ingen skit längre. Det fick hon nog av i skolan då hon mobbades för att hon var lite rundare än de andra barnen, för att hon stack ut och stod för sina egna åsikter.
– Det satte sina spår. Jag har alltid nedvärderat sig själv, så till slut intalade jag mig att jag var bättre än alla andra i stället och blev ganska kaxig och elak mot folk. Det blev också fel men det hjälpte mig att hålla huvudet över vattnet, och i nian hade jag blivit den tuffa punktjejen som ingen fick trampa på.
London har lärt henne mycket, både om sig själv och om andra människor. Hon hade bara varit här en kortare tid när hon inledde en destruktiv relation med en våldsam man, som varade i ett år.
– Även om det var hemskt så är det inget jag önskar ogjort eftersom jag lärde mig så mycket. Jag var väldigt dömande innan, jag trodde aldrig att jag skulle kunna hamna i ett sådant förhållande eller göra såna saker som jag gjorde då. Nu dömer jag ingen längre, säger Teres.
Hon flyttade hit för att bli en del av staden och det tycker hon att hon har blivit. Hon är integrerad på de flesta sätt, men inte på det sociala planet. De flesta hon lär känna är utlänningar precis som hon själv och de stannar inte, så att hitta riktiga vänner är svårt. Peter träffade hon på nätet och de har varit tillsammans i sex år nu.
Hon har börjat längta hem till Sverige eftersom det är där familjen och vännerna finns. Att studera lockar också, kanske till psykolog. I England skulle en sådan utbildning kosta 9 000 pund om året i bara studieavgifter. Studiebidrag är komplicerat att ansöka om och banklånen skulle bli enorma, om hon lyckades få några.
– Den som inte har rika föräldrar och inte lyckas få lån får nöja sig med ett okvalificerat och ofta underbetalt jobb. Så ser verkligheten ut här, säger hon.
Klasskillnaderna är stora och när det gäller jämställdhet ligger man långt efter Sverige. Manliga nannys – mannys – tjänar betydligt mer än kvinnliga. Teres tjänar dubbelt så mycket som hon gjort om hon suttit i kassan i mataffären, men mindre än Peter som är chef i samma mataffär.
Mammor kan ta cirka nio månaders föräldraledighet med mer eller mindre usel ersättning och många har inte råd med förskoleplats. Pappor har bara rätt till två veckor när barnet är nyfött, och i familjerna Teres arbetat för har de mer eller mindre varit främlingar för sina barn.
Men trots att hon ser många problem med systemet så trivs hon. Tiden i London har gett henne möjlighet att acceptera sig själv, utveckla sin personlighet och ta reda på vem hon egentligen är. När hon åker buss hem från marknaden är det ingen som tittar, trots att hon är klädd som Betty-Lou.
– Hur du än ser ut så är det ingen som vänder sig om här. På ett sätt var Finspång bättre, för där kunde jag chocka, hahaha.