Havsörnarna rör sig majestätiskt över strandlinjen. Stora flockar av änder oroas och tar till vingarna. Men ett par djärva kråkor noppar närgånget i fjäderdräkten på vår största rovfågel. Längre in över strandängen spelflyger tofsviporna. Fågelvåren är här.
Vi slår följe med Gunilla Wetterling och Ingemar Ander, två inbitna ornitologer, till Svartåmynningens naturreservat vid Roxen en halvmil från Linköping.
De bjuder på fågelskådning i sina tubkikare och på plattformen i Nybro står vi mitt i ett natursceneri som växlar sekund för sekund. Sedan morgondimman lättat syns stadens kända silhuetter – domkyrkan, det nya Tornet och kraftvärmeverket – väldigt nära.
– Det här är en av Sveriges – för att inte säga Europas – allra bästa fågellokaler. Och så nära Linköping, det är fantastiskt, säger Gunilla Wetterling.
Både hon och Ingemar Ander ägnar mycket tid åt fågelskådning året runt, men med våren som en av de intensivaste perioderna. Vi ses med kikarsiktet inställt på tävlingen om nationalfågel. Båda röstade i första omgången och har sina preferenser klara (mer om det strax).
Det är Sveriges ornitologiska förening/BirdLife Sverige som dragit igång tävlingen. Omröstningarna sker i fyra etapper och ska i slutet av augusti leda fram till en svensk nationalfågel.
Från början var det fyrtio fåglar, efter första omgången är det trettio kvar. Den 30 april försvinner ytterligare tio arter. Till finalen i augusti är det bara tio kvar.
– Det här ska inte vara en omröstning bara för fågelskådare utan tanken är att den ska nå ut till en bred allmänhet. I första omgången deltog 14 500 personer och jag hoppas på cirka 50 000 deltagare i finalen, säger Anders Wirdheim, informationsansvarig på SOF/Birdlife Sverige.
De nordiska ländernas nationalfåglar finns inte med på listan, vilket är förklaringen till att Östergötlands knölsvan inte går att rösta på. Den enda fågel som har ett vetenskapligt namn som knyter an till Sverige är blåhaken (Luscinia svecica), men den försvann redan i första omgången. Det gjorde även gransångaren, en art som ökat mest på senare år.
– Vid valet av de 40 arterna har vi inte alls sneglat på landskapsfåglar utan mer på fåglar som är populära bland folk. De flesta finns representerade i hela landet även om det är svårt att hitta generalister som täcker in allt från fjäll till skärgård och från jordbruksbygd till skogar, säger Anders Wirdheim.
Men han är ändå nöjd över urvalet.
– Jag tror vi hamnat rätt, även om vi fått kritik för att arter som fiskmås, stjärtmes och gråsparv inte är med, men de skulle nog inte ha någon chans i slutändan ändå, säger han.
Det kommer däremot koltrasten att ha, det är han övertygad om. Koltrasten är vår inofficiella nationalfågel efter en omröstning som Dagens Nyheter lät göra 1962. Bland 5 000 röstare vann koltrasten med knapp marginal mot domherren.
– Vi kan redan nu se att många röstar med hjärta och inte med hjärna. Man väljer fåglar som väcker känslor och har någon form av betydelse för människor. Koltrasten har en självklar plats i folks hjärtan och finns nog kvar till finalen. Och kanske även korpen för mytologin om Hugin och Munin. De stora rovfåglarna är också populära, säger Anders Wirdheim.
Varför utse en nationalfågel?
– För att skapa ett intresse för fåglar. Och beroende på vilken art som utses kan man med kampanjer lyfta fram situationen för den, svarar Anders Wirdheim.
De trettio fågelarter som finns kvar att rösta på går alla att uppleva i Östergötland. En del är flyttfåglar som häckar här, andra stannfåglar med hemvist i länet året runt. Några är mer eller mindre tillfälliga besökare, som kungsörn.
Både Gunilla Wetterling och Ingemar Ander har kvar sina favoriter till andra omgången. Båda är förtjusta i rödhaken, som troligen blir Storbritanniens nationalfågel i den tävling som pågår där under våren.
Ingemar Ander väljer därefter blåmes och kungsörn medan Gunilla Wetterling föredrar tornseglare och koltrast.
– Blåmesen är en kaxig fågel som det går bra för och kungsörnen väljer jag som representant för hela landet. Men i mitt eget hjärta har rödhaken en alldeles särskild plats, den tredje talrikaste fågeln i landet efter lövsångare och bofink, säger Ingemar Ander.
Gunilla Wetterlings val har mycket med fågelsång att göra. Hon välkomnar att omröstningen pågår under flera månader, så att många får chans att upptäcka tävlingen.
– Allt som gör att folk kommer ut i naturen och som stimulerar fågelintresset är positivt, säger hon.
Kan valet av nationalfågel få någon betydelse?
– Om det blir en fågel som har ett utsatt läge kan det säkert spela roll om man lyfter fram hoten mot den. Det kan påverka utvecklingen för arten.
Kjell Carlsson, ordförande i Östergötlands ornitologiska förening, är en av intiativtagarna till de tretton kommunfåglarna i Östergötland som utsågs förra året. Det handlar om fåglar som har någon form av hotbild mot sig och där kommunerna gör eller kan göra en insats för dem. Några finns med i omröstningen om nationalfågel, men inte rödspoven som är den verkliga symbolarten för de vidsträckta strandängarna vid Svartåmynningens naturreservat som vi kikar ut på från Nybroplattformen. Han tycker initiativet att rösta fram en nationalfågel är bra.
– Grejen att ha en nationalfågel värderar jag inte så högt i sig, eftersom jag inte är för nationalism. Däremot är det ett bra projekt för att det även lyfter frågor om biologisk mångfald och naturvård. Med ejdern skulle man till exempel kunna fokusera problematiken kring Östersjön, säger han.
Kjell Carlssons favoriter är blåmesen, rödhaken och lövsångaren.
– Nationalfågeln bör vara vanlig i hela landet. Så är det med lövsångaren som är vår allra vanligaste fågel – okänd till utseendet för många men sången är välbekant.
Koltrasten?
– Personligen har jag inte mycket till övers för koltrasten. Som ringmärkare upplever jag den som en skrikig och besvärlig fågel att hantera, svarar han.