– Jag har alltid drömt om att åka ut och jobba någon gång i livet, men det passade inte medan jag hade små barn, och sedan gick åren, säger Lena.
I juni 2014 skulle både hon och Lennart gå i pension efter 35 år som ögonläkare på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. "Nu eller aldrig", tänkte de och kontaktade Skandinaviska läkarbanken, som ordnade en dryg månads arbete på Sabatia eye hospital i Kenya. De visste att flera andra svenska ögonläkare varit där tidigare och att det hade fungerat bra.
I mars fick de besked om att de var välkomna, sedan återstod en hel del papper att fylla i och betyg att översätta. Läkarbanken stod för resa och pengar till mat och husrum.
– Vi var osäkra på vad som förväntades av oss, eftersom vi inte visste vad det fanns för resurser och sjukvårdskvalité för närvarande, säger Lennart.
Sjukhuset finansieras med hjälp av nationella och internationella hjälporganisationer, som både skänker pengar och begagnad utrustning. Den metod som används i utvecklingsländer för gråstarr-operationer liknar den som användes i Sverige för cirka 25 år sedan. Så för att fräscha upp gamla kunskaper som de inte använt på många år förberedde sig Lena och Lennart bland annat genom att titta på operationsklipp på internet.
– Vi trodde att vi skulle operera mer än vi gjorde, men de hade flera kenyanska kirurger just när vi var där, säger Lena.
I oktober flög de till Kisumu i västra Kenya, via Amsterdam och Nairobi. Med sig hade de så mycket kirurgiska instrument och annan och annan skänkt utrustning att de knappt fick lov checka in sitt bagage på inrikesflyget.
Sabatia eye hospital låg i ett inhägnat område ute på landsbygden. Där fanns mottagning och operationsavdelning, optiker, vårdplatser och personalbostäder. Lena och Lennart fick bo i ena halvan av ett parhus som hade kök och badrum med rinnande vatten – en bekvämlighet som mindre än hälften av befolkningen har tillgång till.
Även om sjukhuset inte var i närheten av svensk standard så blev de förvånade över hur pass modernt det faktiskt var inom vissa områden. Ultraljudsapparaten som användes för att operera grå starr var av så pass hög kvalité att även välbärgade personer kom dit för att få hjälp. För en sådan operation kunde sjukhuset ta ut 40 000 kenyanska shilling (motsvarande 3 500 kronor) – pengar som sedan användes till vård för mindre bemedlade patienter.
På andra områden var det sämre – mikroskopen glappade och om något gick sönder fanns det ingen som kunde laga. Narkos var förenat med betydligt större risker än i Sverige och när det gällde behandling av grön starr (glaukom) låg man långt efter – mycket på grund av att alltför få patienter hade råd med de mest effektiva ögondropparna.
– Jag föreläste för personalen om hur viktigt det är att hitta patienter i ett tidigt stadium, eftersom skadorna som uppkommer är bestående, säger Lena, som är specialist på både grön och grå starr.
Att personer med ögonsjukdomar söker hjälp alldeles för sent är ett vanligt problem i Kenya. Många har svårt att ta sig till sjukhuset och det är inte alla som har råd med de 30 kronor som en kontroll kostar, än mindre en operation (den enklare typen av gråstarr-operation kostade motsvarande 600 kronor).
– Det var jobbigt när barn till fattiga föräldrar inte hade råd att opereras, säger Lennart.
Lena påpekar att det finns fonder som de allra fattigaste kan få pengar från, men det erbjuds bara som en sista utväg, om patienten absolut inte kan ordna pengar själv.
För att nå så många som möjligt anordnar sjukhuset så kallade Eye Camps, där ett team bestående av tio till femton sköterskor, läkare, optiker och farmaceuter åkte ut till småbyar eller skolor för synskadade barn. Undersökningarna var billigare än på mottagningen, men inte helt gratis. Sjukhuset har ständigt ont om pengar och bidragen från sponsorerna har minskat de senaste åren, i och med att världsekonomin försämrats.
Lena och Lennart hann vara med på tre Eye Camps under den månad de arbetade i Kenya. När de väl kom fram efter två, tre timmar med buss på gropiga vägar kunde de mötas av 250 till 450 köande människor i behov av ögonvård. Vissa sökte för lindriga besvär, men det kunde också röra sig om allvarliga sjukdomar eller svåra skador som orsakats av pinnar eller i trafiken. Allergiska problem var också ganska vanligt och många var i behov av gråstarr-operation. Patienter som behövde opereras fick följa med bussen tillbaka till sjukhuset, alla med en vit klisterlapp till höger eller vänster i pannan för att hålla reda på vilket öga det gällde.
– Var det fullt i bussen så tog chauffören fram plankor och la mellan sätena i mittgången. Så där satt folk helt glatt i tre timmar, berättar Lena.
På sjuhuset använde man sig av liknande lösningar – när de 33 vårdplatserna inte räckte till lade man bara ut extra madrasser på golvet, eller så fick patienterna dela säng två och två.
– Patientintegritet existerar inte, förtydligar Lennart.
Han berättar att undersökningsrum och väntrum var samma sak på sjukhuset, och att det kunde pågå flera operationer samtidigt i operationssalen. Flera gånger om dagen blev det strömavbrott. Det fanns en generator som klarade av att hålla igång operationsmaskinerna, men för att hitta rätt instrument eller läsa journaler kunde man få lysa med sin mobiltelefon.
Händer det aldrig att man ryggar tillbaka när ett öga ser riktigt skrämmande ut?
– Då tar man på sig undersökningshandskar, säger Lena.
– Infektioner som hiv och aids är inte ovanligt, och det förekom även bland sjukhuspersonalen. Men de flesta mår bra tack vare bromsmedicinerna, som är gratis, säger Lennart.
Lena berättar att hon blev tagen av att delar av befolkningen ute på landsbygden var så extremt fattiga.
– En del gick utan skor och hade det väldigt eländigt.
De lite rikare hade hus som var byggda av tegel, men många bodde i lerhyddor med jordgolv som gång på gång blöttes upp av de dagliga regnskurarna. Mat lagade man över öppen eld, mitt i rummet. Omkring 40 procent av befolkningen har tillgång till el, som de i första hand använder till en enkel taklampa, men tv är också vanligt. Mobiltelefon har däremot de flesta, och de som inte har el kan ladda mobilen i någon butik i byn.
Trots den utbredda fattigdomen hade både Lena och Lennart en positiv känsla med sig när de reste hem.
– Vi har mött så många härliga människor, som gör ett stort arbete med små resurser. Det var en härlig upplevelse som jag tycker att fler ska ta chansen att vara med om, säger Lena.
Kommer ni göra om det?
– Vi får se, vi måste smälta det här först.
Har det varit mycket att bearbeta sedan ni kom hem?
– Det var ju väldigt mycket intryck. Men det vi minns mest är att det var så härlig stämning bland personalen, hur trevliga alla var och hur uppskattade vi blev, säger hon.
– När vi var ute på eyecamps var det långa dagar och vi kom hem någon gång mellan halv sju och tio på kvällen. Ändå var det mycket skratt och högljudda samtal i bussen hem, berättar Lennart.