Statistiken visar att närmare en av tio någon gång i livet uppfyller kriterierna för en specifik fobi.
En fobi som inte har uppkommit av ett kraftigt eller upprepat trauma är dock ofta relativt enkel att behandla. Om personen i fråga däremot har en händelse bakom sig där han eller hon farit illa, eller där det till och med funnits hot mot livet, så krävs oftast längre behandling.
– När vi blir rädda reagerar det sympatiska nervsystemet genom att varva upp kroppen, förklarar Tomas. Det höjer pulsen, ökar syretillförseln och kortisol frigörs. Kort sagt gör det oss beredda på att fly eller fäkta.
Evolutionärt sett var det naturligtvis bra och nödvändigt, på den tiden då det kunde handla om att välja mellan att fly eller tvingas slåss mot ett djur eller en fiende. I dag behövs det inte på samma sätt, men kroppen reagerar förstås fortfarande lika starkt när vi anar fara. Överlevnadssystemet går på högvarv (som i mitt fall om jag går ut i skogen och tror att jag ska stöta på en orm) och kroppen gör allt för att undvika det otäcka.
– Rent fysiskt är det inte bra att stanna i ett tillstånd av kraftig uppvarvning för länge (såsom flera dagar eller veckor), fortsätter Tomas. Man kan likna det med en bil som tvingas köra i 220 kilometer i timman under lång tid. Den är inte byggd för det och till slut säger den ifrån och saktar ner. På samma sätt är kroppen självnedreglerande. Om vi utsätter oss för faran som vi är rädda för, till exempel en orm, så orkar inte kroppen gå på högvarv allt för länge. Även om delar av hjärnan säger att det är fara så tar andra delar över till slut, mattar känslorna och skapar lugn. Om det inte skulle fungera på det viset så skulle kroppen till slut brytas ned på ett skadligt sätt. Hur lång tid det tar innan kroppen blir lugnare varierar från några minuter till någon timma. Effekten ökar ju mer man låter kroppen öva på den.
– Av den anledningen är det alltså mest effektivt att exponera sig för fobiföremålet, förklarar Tomas. Det vill säga möta det fullt ut utan att samtidigt på något subtilt sätt försöka skydda sig mot det, till exempel att blunda eller distrahera sig. Ångesten kommer först att stiga, men sedan sjunka allt fortare för varje gång man möter rädslan.
Tomas fortsätter:
– Allra bäst är om man kan vrida på ganska mycket. Till exempel genom att möta en levande orm ute i naturen, utan att veta exakt var den kommer att dyka upp. Då är effekten som allra störst. Det går att delvis behandla exempelvis en ormfobi genom att bara titta på bilder eller en film men det tar mycket längre tid och behandlingen kommer inte att hjälpa fullt ut. Det är dessutom extremt ovanligt att patienten inte klarar att utsätta sig för den första metoden, även om många behöver lite tid på sig för att våga ta hela steget.
Tomas avslutar med att rekommendera den som har en fobi att söka hjälp.
– Det är lätt avhjälpt och därför är det fullständigt onödigt att gå omkring och känna ett ohanterligt obehag och begränsa sitt liv utifrån det, säger han.