Khayelitsha är ett oöverskådligt myller av små plåtskjul som tycks sträcka sig ända till horisonten. Men Ntombie Maseme hittar som i sin egen ficka. Hon är mentormamma i organisationen Philani och Khayelitsha är både hennes hem och arbetsplats. Ntombie tar till höger, till vänster, och sedan till höger igen, och jag följer henne tätt, rädd att komma bort i en miljö där vita personer bestämt avråds från att gå ensamma.
– Var inte orolig. Vi från Philani är välkända och omtyckta här. Så länge du är med mig så är det inte någon som gör något, säger hon som om hon har läst mina tankar.
Khayelitsha kunde ha varit ett paradis, en soldränkt kustremsa med Godahoppsudden inom synhåll och majestätiska berg i ryggen. Och man behöver bara åka några mil härifrån för att hamna bland de lyxiga restaurangerna där det välbärgade Sydafrika njuter av livet. Men det här är en kåkstad, grundad under apartheidregimens brutalaste år, och även om åtskillnadspolitiken är död så lever dess ekonomiska och sociala konsekvenser. I Khayelitsha bor 800 000 människor på en yta stor som Linköping, arbetslösheten är 70 procent och kriminaliteten hög. Här har 30 procent av mödrarna hiv, och många barn växer upp med undernäring som ger dem men för livet.
Novembersolen är varm och den friska vinden från havet piskar upp moln av sand. Kåkstaden har ett alldeles eget ljud, vinden rycker och sliter i de små bräckliga byggnaderna, det gnisslar och gnäller när korrugerade plåtbitar gnids mot varandra och på taken slamrar lösa plåtar trots att man har slängt upp kasserade bildäck för att hålla dem på plats.
Här sitter människorna fast i fattigdomens alla fällor. En av dem: Avståndet in till de rika stadsdelarna, där man eventuellt kan hitta jobb, är så stort att man måste pendla med kollektivtrafiken. Men lönerna som outbildade människor erbjuds är så låga att de med knapp nöd räcker till bussbiljetten. Att ta jobb i Kapstaden lönar sig inte, och därför söker sig många män norrut till arbete i gruvorna, och en tillvaro där de bara kan resa hem ett par gånger om året. Därför är Khayelitsha full av ensamstående mödrar. De lyckligt lottade har en man någonstans som skickar pengar. Andra är tonåringar som råkat bli gravida. Många lever med en hushållsbudget som med nöd och näppe räcker till mat.
Thenbakasi Wonoto lyfter sina små tvillingar med tvekande händer och verkar lättad över att lämna över dem till den äldre och mer erfarna Ntombie. Vi har knackat på dörren till hennes blåmålade skjul och blivit insläppta, Thenbakasi verkar glad över att mentormamman kommer och, javisst, den vita journalisten är välkommen in han också.
Hennes hem är ett rum med ett enkelt kök i ena hörnet och en säng i den andra. På golvet ligger mattor direkt på sanden. Genom plåtväggarnas glipor kan man skymta grannens skjul några meter bort.
Ntombie väger tvillingarna, de var mycket små vid födseln men nu börjar de gå upp i vikt.
– 2,8 kilo båda två. Bra, det går åt rätt håll.
Hon tar god tid på sig och passar på att berätta om blöjor och vaccinationer. Jag sätter mig på en pall och lyssnar, de talar xhosa och språkets besynnerliga klickljud blandas med vindstötarna och gnisslet från takplåtarna.
Thenbakasi kopplar av allt mer, nu när hon förstått att tvillingarna växer som de ska. Efter en stund pratar och skrattar hon med Ntombie som om de vore gamla tjejkompisar. De sneglar på mig för att se om den svenske journalisten förstår. Jo, jag anar att det är Ntombies information om preventivmedel som orsakat den muntra stämningen, men de fräcka anspelningarna går mig förbi.
Det var hit till Kapstadens kåkstäder som den svenska läkaren Ingrid Le Roux kom på 1970-talet. Hon arbetade på det välutrustade Groote Schuursjukhuset där de vita sydafrikanerna fick vård i toppklass. Men ganska snart började hon engagera sig för de fattiga i kåkstäderna.
– Vi startade en klinik där vi tog hand om sjuka, undernärda barn. Men ganska snart upptäckte vi att de allra mest utsatta mödrarna och barnen inte kom till kliniken, och då föddes tanken att arbeta ute i kåkstäderna, i människors hem, berättade Ingrid Le Roux när jag träffade henne tidigare på dagen.
Tillsammans med några sydafrikanska hälsoarbetare startade hon Philani, som betyder "att bli frisk", för att ge utsatta kvinnor stöd i sin roll som mödrar. Organisationen rekryterar erfarna mammor som själva vuxit upp i fattiga miljöer, ger dem utbildning och därefter anställning som en slags vandrande mödravårdscentraler.
– Det är rekryteringen av mentormödrar som är nyckeln till vår framgång. Vi väljer ut kvinnor som själva lyckats ge sina barn en god uppväxtmiljö, trots knappa förhållanden. De måste vara duktiga på att kommunicera och får inte ha någon nedlåtande attityd, berättade Ingrid Le Roux.
I dag, 35 år efter starten, har Philani 100 mentormammor i Khayelitsha och 60 i den fattiga Östra Kapprovinsen. Verksamheten sker med ekonomiskt stöd av Sydafrikanska hälsodepartementet och Svenska Kyrkan.
Så lämnar vi Thenbakasis skjul och vandrar vidare i Khayelitshas sandiga, slingriga gränder. Jag följer med Ntombie till ytterligare fyra kvinnor och deras barn, och ser hur hon på sitt vänliga sätt sprider kunskap och trygghet omkring sig.
– Vi försöker hitta mammorna redan under graviditeten och ser till att de som har hiv tar sina bromsmediciner. Sedan följer vi mammorna och barnen tills ungarna når skolåldern. I början träffar vi dem en gång i veckan, men om det går bra så glesar vi ut besöken, berättar hon.
– Många mammor är väldigt unga och oerfarna. De behöver råd om allting, en viktig uppgift är att lära dem tillverka enkla leksaker så att de lite äldre barnen får stimulans.
Efter några timmar blir vi upplockade av en bil från Philani, och på vägen hem till organisationens kontor frågar jag Ntombie om hennes egen historia.
– Jag växte upp på landet, i Östra Kapprovinsen. Vi var mycket fattiga och jag och mina fem syskon fick ofta gå och lägga oss hungriga.
Ntombies pappa var ständigt otrogen och tog inget ansvar för familjen. När mamman skadades i en olycka så att hon inte kunde arbeta blev situationen förtvivlad, och Ntombie bodde i perioder hos sin mormor och åt hos grannarna.
Hon var duktig i skolan, men när hon var 14 kom nästa katastrof.
– Jag blev med barn och var tvungen att sluta skolan.
Några år senare flyttade hon och hennes pojkvän till Kapstaden för att börja ett nytt liv. Men Ntombie fick bara tillfälliga jobb som städare och snart var hon gravid igen.
– Jag hade så lite kunskap. Jag fattade inte att jag var gravid förrän i sjunde månaden.
Pojkvännen lämnade henne men hon kämpade på, en ensamstående, arbetslös tvåbarnsmamma i den enorma kåkstaden Khayelitsha.
Men så kom vändningen. En väninna tipsade henne om Philani och tyckte att hon skulle söka jobb där. Och på Philani blev man imponerad av hur klokt Ntombie hade hanterat sin svåra situation, och att hon lyckats uppfostra sina barn så bra. Hon fick utbildning och jobb som mentormamma, och nu har hon arbetat för Philani i över tio år.
– Det är ett fantastiskt jobb, man får så mycket tillbaka. Jag är otroligt tacksam för att jag har fått den här möjligheten. Jag har fått ett nytt liv, med ordnad ekonomi och mycket bättre självkänsla. Nu drömmer jag om att plugga vidare till sjuksköterska, säger Ntombie Maseme.