Hon har precis följt dottern Hilda, 7, till skolan när vi möts vid tunnelbanestationen på Camden Highstreet. Sonen Alden som är 11 går på en annan skola och dit åker han själv. Vi går ett par minuter utmed den livliga gatan innan hon stannar till utanför puben The Elephants Head.
– Det var här det började för 25 år sedan, säger hon.
Då var hon 20 och längtade till något större än Borensberg, men ingen av Sveriges storstäder lockade så det fick bli London. Hon hade aldrig varit här förut men gillade musiken och ungdomskulturen. Att studera eller åka som au pair var de alternativ som fanns då – arbeta fick man inte göra. Åsa valde det senare, men efter tre veckor stod hon inte ut längre utan började jobba illegalt på puben vi nu står vid.
Vi går vidare och sätter oss på ett café bakom Camden Lock, alldeles vid kanalen.
Först bodde hon på hostel och senare i olika övergivna hus – squats, bland annat tillsammans med en tjej från Motala och en massa killar från Newcastle.
– Det var kul men det var inget glamouröst liv. El kunde man tjuvkoppla, men det var hål i väggen och vi hade ingen värme.
Senare hyrde hon ett rum hos en familj och började studera, och 1993 träffade hon sin blivande sambo Giles. De har jobbat sig upp bostadsmässigt och nu har de en lägenhet med fyra rum och egen trädgård i Tufnell Park, som ligger en kort bit härifrån.
Arbetslivet har varit minst lika brokigt och Åsa har gått från att göra marknadsundersökningar per telefon till att försörja sig som frilansfotograf. I början var det tufft eftersom hon inte hade någon redaktionell erfarenhet, så hon hörde av sig till Corren och frågade om hon kunde få göra praktik. Det ledde vidare till vikariat och hon åkte lite fram och tillbaka mellan Linköping och London. Sedan dess har hon jobbat på ett flertal svenska tidningar, som Aftonbladet, DN och Svenska dagbladet.
Numera frilansar hon för både engelska och svenska tidningar, jobbar deltid som bildredaktör på The Independent och tar en del översättningsuppdrag. Åsas mål är att dra in motsvarande 20–30 000 kronor i månaden och oftast går de runt ekonomiskt. Det räcker, för pengar är inte så viktigt för henne längre. Tre veckor innan Hilda föddes hände nämligen något som fick henne att omvärdera både det och en hel del annat i livet.
Giles arbetade som tree surgeon (arborist) och när han beskar ett träd slog en gren tillbaka och ”krossade” högra sidan av huvudet. Han låg i koma en tid och fick genomgå en lång rehabilitering. Återställd blir han aldrig och klättra i träd är inte att tänka på, men han kan driva eget företag och ”plocka upp pinnar” – som han själv brukar säga på skämt.
– Det var en hemsk period, samtidigt som det var en betydelsefull erfarenhet. När livet sattes på sin spets kom jag fram till att det räcker med att ha mat i magen och tak över huvudet, bara min familj mår bra, säger Åsa.
Hon bestämde sig för att jobba mindre för att få mer tid över för barnen. När Hilda var tre år fick hon börja på samma dagis som Alden gått i några år tidigare. Där fick barnen vara ute mycket, vilket är ovanligt eftersom de flesta förskolor bara har tillgång till små stenbeklädda innergårdar.
En förskoleplats kostar nästan fyra gånger så mycket som i Sverige, öppettiderna är ofta begränsade till 9–5 och något som liknar maxtaxa finns inte. Så rent ekonomiskt blir det lite lättare när barnen börjar skolan, vilket de gör i femårsåldern.
– Om man är från Sverige och flyttar hit när man redan har barn så tror jag att man får en jättechock. Fritidsaktiviteter är också dyrt, vi betalar över tusen kronor i månaden för barnens simträning och runt 300 per timme för dans- och musiklektioner.
Hur har man råd med barnomsorg?
– Det har man inte, därför blir det ofta så att mamman slutar jobba. I svenska ögon är det en kvinnofälla, men jag ser det inte riktigt så. Jag fick ju chansen att vara mer med mina barn.
Ur ett svenskt perspektiv lever Åsa ett ojämställt liv. Ur ett brittiskt är Giles i stället oerhört modern som slutar tidigare för att hämta barnen när hon behöver jobba, och att han var sin egen chef redan när Hilda och Alden var små har alltid underlättat hennes frilansande. Pappor är annars väldigt sällsynta på skolan och orsaken är lätt att identifiera, menar Åsa: här finns ingen delad föräldraledighet och männen tjänar nästan alltid mer.
– Det är lättare att driva jämställdhetsfrågor i ett land som är mera jämlikt i grunden. Här finns det så mycket annat att göra, som att få bort barnfattigdomen. Det här landet är sjukt på det sättet, att vi har så stora klyftor.
2011 bestämde sig Åsa för att flytta ”hem” till Sverige. Barnen följde med och Giles åkte fram och tillbaka. Både Alden och Hilda trivs bra när de är där och hälsar på – de uppskattar att gå i skogen och att få bada i sjöar – så hon räknade med att det skulle gå hur lätt som helst. Hilda fann sig tillrätta direkt och hittade kompisar på sitt nya dagis. För Alden blev det tvärtom. Han hade redan gått i skolan i tre år och nu skulle han börja första klass igen. Han fick hoppa upp till tvåan men låg ändå långt före.
– De andra hade precis börjat med engelska och fick peka på ett bord och säga ”table”, så han tyckte att skolan var jättetråkig.
Ett år stannade de. Sedan insåg Åsa att inte heller hon trivdes i Sverige längre.
– Rent generellt är engelsmännen mer öppna. I Sverige skulle man säkert kunna sitta på samma buss varje dag i flera år utan att säga hej. Brukar man åka med samma tåg här så kan man inte gå förbi varandra utan att hälsa, och om man står och väntar på bussen är det nästan oförskämt att inte prata med varandra.
Åsa upplever att människor delas in i grupper på ett helt annat sätt i Sverige, och att man helst umgås med dem som har en liknande livssituation. När hon följer sina barn till skolan träffar hon alla sorters människor. Och bara något kvarter ifrån en council estate, där de som lever på socialbidrag får bo, kan det ligga en 60-miljonersvilla.
– Man får ta del av många olika kulturer på ett naturligt sätt och för mig är det väldigt viktigt att mina barn får växa upp så. England är inte perfekt men det passar mig. Om barnen ska plugga på universitet så får vi däremot flytta hem, för det har jag inte råd med, haha.