Till Kvinnofridslinjen ringer flickor och kvinnor som blivit utsatta för våld eller andra övergrepp. Många av dem känner skuld och skäms för det som hänt.
Åsa Witkowski, verksamhetschef för Nationellt centrum för kvinnofrid, tror att skuld är vanligt hos brottsoffer i allmänhet, men påpekar samtidigt att det är stor skillnad mellan att få sin olåsta cykel stulen och att utsättas för ett brott mot den personliga integriteten.
– När det gäller sexuella övergrepp får det oftast mycket större konsekvenser, säger hon.
Många börjar analysera sitt eget agerande och fundera över vad de sände ut för signaler: Jag var nog fel klädd. Jag kanske inbjöd till det. Jag var säkert otydlig. Jag borde inte ha delat taxi eller gått genom parken. Är jag en dålig människa?
Skulden blir ofta ännu större om man inte kunnat eller vågat säga nej, eller när man känt sig hotad till livet och därför varit för rädd för att göra motstånd.
Åsa Witkowski menar att det är vanligt att man tror sig veta hur man själv skulle agera i ett utsatt läge, men när det väl händer kan många förvånas över sin egen reaktion. En del blir paralyserade eller så rädda att de inte vågar kämpa emot. Andra ”förflyttar sig” utanför kroppen för att klara av situationen och vissa får minnesluckor.
– Och efteråt kanske man tror att det inte räknas som våldtäkt eftersom man inte försökte sparka, skrika och springa därifrån, säger hon.
Hon har funderat mycket över varför det är så vanligt att offer för våld och sexuella övergrepp upplever skuld och skam, och hon menar att samhällets syn kan vara en del av förklaringen. Många är rädda för att polisanmäla eftersom de hört talas om vilka frågor man kan få – både i ett polisförhör och under en rättegång. Därför är det väldigt viktigt att brottsoffer får ett bra bemötande när de söker hjälp.
Diskussionen om en eventuell samtyckeslagstiftning har bidragit till att viktiga frågor väckts till liv, menar Åsa Witkowski. Som att ett uteblivet nej inte automatiskt betyder ja, och att hela ansvaret ska ligga på förövaren.
– Det är viktigt att förklara att brottsoffret inte bär ansvaret för det som hänt. Om fler förstår det så kanske det leder till att färre tar på sig skuld.
För den som mår dåligt efter ett övergrepp finns det hjälp att få. Kvinnor kan ringa till Kvinnofridslinjen för att prata om det som hänt, eller för att få veta hur de kan gå vidare. För män som blivit våldtagna eller misshandlade finns i dagsläget ingen motsvarighet, men Åsa Witkowski rekommenderar Sjukvårdsrådgivningen – 1177. För ungdomar – oavsett kön – finns även Ungdomsmottagningen, både lokalt och på nätet.
– Det är viktigt att ta en första kontakt så att man kan komma vidare. Om man själv inte orkar så kanske en anhörig eller en kompis kan följa med till polisen eller ringa vården. Det är inte försent att söka hjälp, även om det gått en tid sedan övergreppet.