27 januari, kollationering
Ensemblen – bestående av nio skådespelare och ett gäng estetelever – har precis läst igenom manuset till Moa Martinsons ”Kungens rosor”. Det är nästan exakt två månader kvar till premiär och i kväll börjar repetitionerna. Några av skådespelarna avlägsnar sig, medan resten dröjer sig kvar och skapar ett högljutt sorl i replokalen på Slottsgatan i Norrköping.
– Moas mamma jobbade i väveriet som låg i den här byggnaden, så det är en väldigt lokal historia, berättar regissören Ragna Wei.
Romanen utspelar sig sommaren 1906, då författaren själv arbetade i konst- och industriutställningen på Sylten i Norrköping, men i Östgötateaterns version har det dragits ut på tiden.
– Visuellt sett sträcker det sig fram till nutid, eftersom många av de arbetarfrågor som boken tar upp är väldigt aktuella i dag, säger hon.
I centrum står Moas alterego ”Mia”, som spelas av både Kyri Sjöman och Elin Söderquist. Pjäsen tar sin början då hon endast 14 år gammal arbetar som barnpiga i ett prosthem.
”Prosten” (Per-Johan Persson) kan inte komma över förlusten av sin första fru. På väggen har han ett enormt porträtt av henne och varje kväll sitter han under tavlan och sörjer. När han gifte om sig med den unga ”Tyra” (Sven Angleflod) drog han även in henne i sörjandet och när hon väntade deras första barn tillbringade hon så mycket tid under porträttet att barnet kom att bli en kopia av första frun.
– Vi har jobbat med crosscasting både när det gäller ålder och kön, säger regissören.
Mia får jobb som smörgåsnisse på restaurangen som ligger på utställningsområdet, där fint folk, sextrakasserier och bortkastade brödkanter gör henne medveten om vilket klassamhälle hon faktiskt lever i. När restaurangen går i konkurs blir många utan arbete. Det blir svältvinter och strejk och Mia börjar, precis som Moa, att engagera sig fackligt.
– På sitt vilda, härliga sätt berättar Moa Martinson om arbetarklassens och arbetarkvinnans villkor, och om hur man kan skapa sig ett liv under dom förutsättningarna, säger Ragna Wei.
Både hon och scenografen Helga Bumsch är nya på Östgötateatern, men har tidigare arbetat med Ung Scen Öst.
På skärmar sitter Helgas kostymskisser och bredvid står små scenografimodeller som visar hur scenen ska se ut. Där finns prosthemmet med tavlan och ett litet ”skelettrum” – prosten har nämligen som hobby att samla människoben på kyrkogården och släpa in dem på sitt kontor. Och så är det restaurangen – utformad som en enorm vävstol kallad ”maskinen”.
Helga Bumsch har sökt historien i Norrköping – varit på Arbetets museum och gått Moa Martinsons runda, uppför trappan vid Sylten.
– Jag vill skapa en känsla av när allt byggdes upp för den här utställningen, säger hon.
Tanken är att ”maskinen” ska vara i ständig rörelse – med varptrådar och svängande dörrar, och restaurangens fina gäster representeras av siluettfigurer på ett snurrande hjul. Den ska även fungera som sovplats för arbetarna, för att symbolisera att de är bundna till sina arbetsplatser.
3 februari, repetition
Vid ett bord i replokalen pågår en maktkamp mellan Christian Zells beskäftiga hushållerska ”Fröken Seger” – som menar att prostens rutiner är till för att följas även i hans frånvaro – och Sven Angleflods gravida prosthustru ”Tyra”, som för en gångs skull vågar göra uppror.
Här diskuteras inte bara hur replikerna ska sägas, utan även vad karaktärerna egentligen menar och känner. Ragna vill ta bort något som Sven vill behålla och Jesper Barkselius ber att få ändra ordföljden i det hans hushållerska ”Dalia” ska säga, så att det låter mer naturligt. Sufflören Kerstin Eriksson är med redan från början för att anteckna varje ändring som görs i manus.
– Det är spännande att se det växa fram, säger hon.
19 februari, repetition
Provisorisk scenografi har byggts upp i replokalen, för att skådespelarna ska få en uppfattning om hur de ska röra sig på scenen. Stina von Sydows direktör spatserar förbi och meddelar att både kungen och en massa amerikaner är på väg till restaurangen, vilket indirekt leder till en konflikt mellan Elin Söderquists ”Mia” och Christian Zells radikale kypare ”Rurik”. Samma repliker tas om, gång på gång, för att hitta rätt nyanser.
25 februari, scenografiverkstan
Dekormålarna Lisa Bolin och Lena Tholin har skulpterat cirka 200 människoben i frigolit, som tillsammans med ungefär lika många köpta ”ben” utgör prostens makabra kontor. Nu patinerar de både ben och döskallar så att de inte ska lysa vita, utan se ut som att de just grävts upp ur en grav. Träsiluetterna som ska föreställa minglande gäster i restaurangen har målats lila och ligger staplade på golvet längs ena väggen.
I rummet bredvid arbetar smederna Thomas Ehlert Ankarstrand och Christer Jonsson med restaurangens golv, och med ett av de stora hjulen som ska få gästerna att cirkulera. Det är mycket kvar att göra innan ”maskinen” är färdig och bara en dryg månad till premiär.
10 mars, kostymateljén
Utifrån Helga Bumschs skisser, gamla bilder och skådespelarnas mått har teaterns skräddare och sömmerskor tillverkat en lång rad tidsenliga kostymer.
– Varje produktion är unik och varje scenograf har sin stil. Man gör aldrig samma sak två gånger, så det gäller att vara kreativ och hitta bra lösningar, säger Åsa Danielsson, som är ansvarig för den här föreställningen.
Det finns många omständigheter att ta hänsyn till, som snabba byten eller att en sele ska kunna gömmas under kläderna. Den största utmaningen den här gången är att en stor del av kostymerna är rutiga.
– Det kräver lite extra, både när det gäller mönsterpassning och att hitta material, säger hon.
12 mars, på teatern
Sett till utseende och ålder är Kyri Sjöman och Elin Söderquist väldigt olika, men de delar samma huvudroll. Kyri är 62 år och har varit skådespelare sedan 1976. Elin är 27,5 och gick ut scenskolan i Göteborg 2011. Ibland kommer de att vara på scenen tillsammans, ibland var för sig.
– Jag tror inte att det har funnits någon strävan från Ragnas sida att vi ska uppnå en helt gemensam gestaltning, men jag spanar lite på Kyri när hon repar, säger Elin.
– Och jag spanar på dig. Det finns mycket jag känner igen – snabba vändningar i kynnet, och där tror jag att vi är lika som personer också, säger Kyri.
Så hur är då ”Mia”?
– Hon är en person som inte nöjer sig med förklaringen att det är som det alltid varit. Det finns situationer då det hade varit läge att vara mer smidig, det är hon inte och jag tror inte att det är ett val hon gör, säger Elin.
– Hon är väldigt rak och förställer sig inte, hon saknar den förmågan, säger Kyri.
Elin menar att det är ett hinder att vara artig när man bedriver förändringsarbete, eftersom det ofta finns ett starkt motstånd mot det man vill uppnå. Hon talar av erfarenhet, eftersom hon själv ingår i den feministiska humorgruppen ”Gruppen”, tillsammans med Bianca Cronlöf och Nina Haber. Det är främst sådant hon gjort tidigare – politisk scenkonst, så ”Kungens rosor” är något ganska nytt för henne.
Hur förbereder man sig inför en roll?
Kyri: Jag gör inte så mycket... jag behöver ett slags stig, rent fysiskt, hur jag ska gå på scenen. Och sedan behöver jag ha texten i mig så pass att jag kan lyfta huvudet från manus. Innan jag har det går jag bara omkring och mår dåligt och känner mig fånig – det är ju fånigt eftersom det bara är låtsaslekar i början. Jag känner mig så dum så det går inte att beskriva, varje gång. Och varje gång vill jag gå i pension. Men när jag fått i mig texten och vet ungefär hur jag ska förhålla mig till rummet och till de andra så kommer impulserna, och då börjar det bli roligt. När det funkar och flyter och man känner att det man gör bär så är det värt det, då finns det absolut inget bättre.
Elin: Jag prövar mig fram, funderar mycket över vad som ska sägas i pjäsen och på vad min funktion i det är. Jag försöker förflytta fokus från mig själv så mycket jag kan, för det är så plågsamt att bli självmedveten.
I det här skedet känner båda att de har sin karaktär under kontroll. För Kyris del brukar det alltid kännas bättre när hon får börja repa på scenen, och det får hon göra nu. Det får Elin också och en stund senare flyger hon över scenen, rakt in i armarna på Ann-Sofie Andersson Kern som spelar den vackra flickan ”Ada”. Helt bekvämt är det inte eftersom selen sitter alldeles för hårt.
13 mars, repetition
Koreografen Leif Agrér instruerar textilarbetarna hur de ska sova hängandes i rep och vakna av/med ett ryck. Repen hänger ner från scentaket och tanken är att de även ska sitta fast i ”maskinen” – en detalj som kommer att fixas vartefter.
18 mars, genomdrag
Ensemblen ska för första gången få på sig både smink och kostym. Sedan ska de spela hela pjäsen från början till slut, om än med många avbrott. På dörren till sminket hänger ett schema – två personer åt gången. Lena Weinar och Anna Andersson, som båda är maskörer och perukmakare, har tjugo minuter för varje person, utom Sven Angleflod för han ska ha tatueringar också. Det blir ett ankare på ena underarmen och en sjöjungfru på den andra. Först ska han spela gravid prosthustru, sedan manlig köksmästare och någonstans däremellan ett par roller till.
Enkla, subtila förändringar är allt som hinns med – bort med lösögonfransarna och på med ett mer nedtonat läppstift. Anna jobbar snabbt, samtidigt som hon skrattar tillsammans med Sven och diskuterar när det är lämpligt att hans förvandling sker.
– Jag kommer när jag har dött, slår han fast.
Han är van vid att göra många roller i samma föreställning och rekordet ligger nog på tolv. Det går bra, menar han, bara man sorterar dem i huvudet och tar en figur i taget.
– Det är roligt med flera byten, kvällen går väldigt fort då, säger han.
När sminkning, påklädning och matpaus är avklarade kan genomdraget börja. Publiken i salongen består av kollegor från scenografiverkstan, kostymateljén och andra avdelningar. Nu ska de få se resultatet av de senaste månadernas hårda arbete.
Då och då bryter Ragna för att justera skådespelarnas position eller strålkastarnas riktning. Och ibland bryter skådespelarna för att de inte vet vart de ska ta vägen, eller vad de förväntas göra. Alejandra Goics ”Getchen” får det enorma porträttet över sig, och alla skrattar. I pausen skuttar smederna upp på scenen för att skruva lite på ”maskinen”. Det är tio dagar kvar till premiär.
23 mars, öppen repetition
Det är mitt på dagen och näst intill fullsatt i salongen – så många har kommit för att få se något mer än den perfekta fasad som en teaterföreställning ofta utgör efter premiären. Ragna Wei hälsar alla välkomna, berättar att de ska repetera vissa scener och förvarnar om att det kommer att bli en hel del stopp. Det blir det också, vilket roar publiken. ”Maskinen” i sig stjäl också en hel del uppmärksamhet med sitt vävande, sina flyttbara väggar, snurrande hjul och klingande svängdörrar. Nu har ljuset, stegen och replikerna fem dagar på sig att hitta rätt.