Det var två år sedan det hände. Hon hade just fyllt 14, han var ett år äldre. De hade aldrig träffats själva trots att de umgicks i samma gäng, men när han ringde och frågade om de skulle ses så sa hon ja.
– Han var en sån där cool kille som många såg upp till, berättar hon.
Det var mitt på dagen och hon var hemma hos en kompis vars pojkvän också var där, så hon frågade om han ville komma dit. De umgicks ett tag alla fyra, sedan var hon och killen ensamma i kompisens rum. De satt och pratade i ett par timmar, sedan somnade Elin.
Hon väcktes av att han hade sex med henne. Om hon förträngt det som hände däremellan, eller om hon sov så djupt att hon inte märkte vad som höll på att hända vet hon inte säkert. Men när hon vaknade reagerade hon inte alls som hon föreställt sig att hon skulle göra i en sådan situation.
– Innan hade jag tänkt att jag skulle skrika och sparkas om nåt sånt hände mig, men det gjorde jag inte. Jag blev förlamad så jag låg bara där och kunde inte säga något. Hjärnan gick på högvarv, men kroppen stängde av.
Någon fysisk smärta kände hon inte under tiden, men efteråt gjorde det jätteont. När han var klar pratade han på som om inget hänt. Han klädde på sig och innan han gick gav han henne en puss, som om det som just skett hade varit ömsesidigt.
Tror du att han kan ha trott att du var med på det, trots att du sov?
– Nej, det tror jag inte. Jag tror att han gjorde så för att han inte mådde bra.
Elin gick hem och duschade i flera timmar, skrubbade sig tills hon blödde. Hon kände sig så smutsig. Så hon berättade ingenting för någon, bestämde sig för att det inte hänt.
Varför höll du tyst?
– Jag skämdes så mycket. Jag tänkte att det var mitt eget fel. Det låter säkert konstigt, men det var så jag tänkte då.
Var du inte orolig för att ha blivit gravid?
– Nej, för det var en anal våldtäkt, säger hon.
Sedan sitter vi tysta en stund.
Hon hade bara två dagar kvar i sjunde klass, så sommarlovet gav henne lite andrum. Men att komma tillbaka till skolan på höstterminen var väldigt jobbigt eftersom hon tvingades se honom varje dag. Hon bytte umgängeskrets och tog omvägar för att slippa mötas.
– Jag fattar faktiskt inte att jag pallade.
Ingen visste vad han gjort mot henne, däremot gick det rykten om att de två hade haft sex. Elin fick frågor men visste inte vad hon skulle svara, blev bara tyst. Hon fortsatte att lägga skulden på sig själv och ville inte att någon skulle veta.
Hon mådde bara sämre och sämre och kunde inte se någon mening med livet. Hennes föräldrar frågade hela tiden vad det var, men hon vågade inte berätta eftersom hon trodde att de skulle döma henne lika hårt som hon dömde sig själv. Efter åtta månader försökte hon begå självmord. En liten, liten del av henne förstod hur fel alltihop var, ändå kändes det rätt att ta sitt eget liv. Försöket misslyckades och när hon vaknade upp var hon fast besluten att försöka igen vid ett annat tillfälle. Men sedan var det ändå som att förnuftet tog över och ett par dagar senare skrev hon en lapp till sina föräldrar där hon berättade vad som hänt: ”Jag har blivit våldtagen och har försökt ta livet av mig”. Sedan gick hon hem till en kompis och stannade där över natten – att konfronteras med föräldrarna kändes alldeles för svårt just då.
Hade de kunnat göra något för att få dig att berätta tidigare?
– Om de krävt att jag skulle berätta varför jag mådde dåligt och inte bara frågat ”vad är det?” så kanske det hade brustit tidigare, innan jag försökte ta livet av mig.
När Elins föräldrar fick veta tog de kontakt med Bup och plötsligt skulle ett helt vårdteam diskutera det hon tidigare hållit hemligt. Elin ville inte polisanmäla, hon var rädd att killen skulle hämnas på henne om hon gjorde det. Men eftersom Bup har skyldighet att anmäla brott så kallades hon till förhör nästan direkt – hos en manlig polis.
– Jag sa ifrån, för jag orkade inte det just då. De la ner det tillfälligt och så anmälde jag igen något år senare.
Andra gången fick hon träffa en kvinnlig polis. Hon ställde rätt frågor och det kändes bra. Killen kallades till förhör, men där tog det stopp och utredningen lades ned.
– Jag fick ett brev där det stod att ord stod mot ord, och att de kommit fram till att båda var med på det.
”Det målsäganden berättat, bland annat att hon befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd, vinner inte stöd av övrig bevisning, varför man vid bedömningen har att utgå ifrån att det rört sig om en sexuell handling som skett med ömsesidig frivillighet”.
Att Elin var minderårig lades det heller ingen vikt vid, eftersom killen bara var ett år äldre. För henne kändes det där brevet som en bekräftelse på att det trots allt var hennes fel att hon blev våldtagen. Nu i efterhand tänker hon snarare att något måste vara fel i rättsystemet när personer som utsätts för övergrepp inte tas på allvar.
Kontakten hos Bup gav betydligt mer. Hon fick en bra psykolog att prata med, sjukgymnastik för att lära sig att ta på sin egen kropp och massage för att vänja sig vid fysisk beröring. Det gick bättre än hon trodde och hon vågade berätta för sina kompisar om det som hänt. De trodde henne och tog avstånd från honom. I skolan var det däremot många som inte tog det på allvar.
– Våldtäkt är liksom inget som händer, så de sa att det var jag som överdrev. Men det var ingen som var direkt elak, utom på ask.fm (en sajt där man kan ställa anonyma frågor till personer). Där skrev folk att jag var ”en jäkla hora som bara hittar på och som ligger med alla”.
Tog du åt dig av det?
– Jag blev mest arg.
Elin har alltid haft nära till tårar, men tiden efter våldtäkten grät hon inte alls. Det var först för något år sedan som hon kunde släppa fram känslorna igen, och efter ytterligare några månader började hon förstå att det inte var hennes fel. Nu är hon 16 och hon skäms inte längre. Hon berättar sakligt om det som hände, utan att lägga någon skuld på sig själv.
Vem var du innan du blev våldtagen?
– Jag var väldigt glad och öppen. Jag tänkte inte så mycket utan gjorde saker spontant. Nu tar jag så himla mycket ansvar bara för att jag vill ha kontroll – jag har fått ett sånt sjukt kontrollbehov.
Hennes relation till killar har också förändrats. Hon hade haft en pojkvän innan det hände, i några månader. Det är hon väldigt tacksam över.
– Jag hade ändå fått uppleva hur det kan vara – att det kan vara fint också. Jag har varit tillsammans med killar efter också, men det är som att jag har nedvärderat mig själv och bara funnits till för dom.
Hon vet att det finns många unga tjejer som delar hennes erfarenheter, men hon har aldrig träffat någon som varit med om samma sak – i alla fall ingen som pratat öppet om det. För våldtäkt är inget man pratar om, menar hon. Det är till och med svårt att hitta bra information om det på nätet. Det är därför hon vill berätta sin historia, för att bryta tabut.
– En dröm jag har är att föreläsa om det i framtiden. Om jag visar att det går att prata om det så kanske fler vågar anmäla, säger hon.
Hon tänker på våldtäkten varje dag. Minnena spelas upp som en film, ibland ser hon sig själv utifrån och ibland ser hon det på samma sätt som hon upplevde det i stunden. Och sedan tänker hon på att han kom undan. Hon hade velat se honom ställas till svars för det han gjorde mot henne, men hon vet att hon måste släppa det om hon själv ska kunna gå vidare.
– Det får ta den tid det tar. Det blir i alla fall bättre och bättre, inte värre och värre.
Fotnot: Elin heter egentligen nåt annat.