– Jag njuter varje dag och tackar någon högre makt för att jag får vakna frisk.
Det strålar om Gunilla Dahlgren när hon tar emot i sitt nya paradis på Vikbolandet. Hon är 75 år, men det kan ingen människa tro.
– Faktum är att jag är mycket piggare sedan jag flyttade hit för drygt 1,5 år sedan. Mina vänner brukar kommentera det.
– Jag har lite artros, lite högt blodtryck och hjärtat fladdrar lite, men något ska man ha. Att bo i en lägenhet i stan tror jag inte är bra för kroppen. Här måste jag skotta snö och hålla igång på annat sätt. Här är så vackert och bara utsikten från ateljén ger mig sinnesro. Apropå sinnesro har jag testat yoga, men det är inte min grej.
Gunilla bodde senast i Småland i fem år, men längtan efter gamla vänner, familjen, de fyra barnen och barnbarnen växte sig allt starkare. Så när relationen med sambon ändå var på upphällningen började hon se sig om efter ett nytt boende i de gamla hemtrakterna.
– Drömmen var att hitta ett gammalt och oförstört hus, med plats för en liten mus. Ett hus som sluppit sönderrenovering och tvingats bli ”ljust och fräscht”. Och så ville jag ha en vildvuxen trädgård med många perenner så att man slipper rensa en massa ogräs.
Huset är byggt 1938 och när Gunilla hittade en sliten 25-öring från samma årtal i en garderob såg hon det som en hälsning från husets byggmästare Fritz.
Förre ägaren var den i trädgårdskretsar kände ”rosenkungen” Arne Strömstedt.
– Han har skapat en fantastisk trädgård med mängder av rosor och marktäckare som håller ogräset borta.
Pensionering, det vet inte Gunilla vad det betyder. Hon jobbar på precis som vanligt. I år fyller Lilla Fruntimret 30 år och det firas med en utställning på GalleriLi i Skärkind till den 16 september.
Hon är inne på sin andra generation läsare nu, döttrarna till de kvinnor som var med i starten.
Nyligen fick Gunilla Albert Engströmssällskapets stipendium på 10 000 kronor. Det kommer väl till pass eftersom avloppet i huset måste byggas om.
Gunilla föreläser och bjuder gärna in grupper av kvinnor till sitt hem.
– Då tittar de i ateljén och handlar kanske lite av mina saker. Jag ber dem ta med kaffebröd så bjuder jag på kaffe. Det har blivit många goda wienerbröd. Bra för figuren, de slätar ut rynkorna.
– Vi fikar och pratar och jag får massor av inspiration av att höra kvinnor med olika bakgrund knorra och filosofera kring livets vedermödor. Det brukar vara väldigt trevliga små tillställningar.
Ett 80-tal butiker i landet säljer hennes örngott, böcker, kökshanddukar, väskor och vykort.
– ”Fina” butiker vill inte alltid ha mina grejer, de vill hålla en enhetlig stil i svart, vitt och silver, då sticker mina saker ut lite för mycket, men kunderna kanske skulle tycka att det var kul . . .
Precis som tidigare målar hon i akryl, det går fort och man kan måla över. Olja har hon inte tillräckligt med tålamod för.
Gunillas ögon är pigga, hon strålar och skrattar ofta, men är tvärt emot vad man kan tro inte en ständigt glad och positiv figur.
– Jag håller fortfarande på att lära mig att älska livet, det är stundtals inte så lätt. Men jag har alltid känt att min uppgift är att glädja andra, det gjorde jag redan som 10-åring då jag också bestämde mig för att bli författare.
Huset ska hon bo kvar i tills hon blir 96 år och får bäras ut.
– Jag har fått för mig att jag ska bli just 96. Jag känner mig aldrig ensam i det här huset. Det känns som om det finns någon mer här, men inte på ett obehagligt sätt.
Gunilla är numera singel och trivs fint med det. Hon är inte ensamstående, utan enastående!
– Men kära nån, man vet ju aldrig vad livet har i beredskap åt en.