På Irlands västkust, med Atlanten som närmaste granne, ligger Achill. Det är en liten, irländsk ö där får vandrar fritt på bergsluttningarna och naturen får den mest kräsne att häpna. Stränderna är belamrade med folk som flyger drake, strosar eller surfar på de höga vågorna. Achill har en hel del att bjuda på, men syftet med vår resa är öns hästar.
Volontärarbete handlar inte alltid om att besöka utsatta områden i världen för att hjälpa till. Det kan även handla om att lära känna en plats genom att jobba där och endast få betalt i mat och en plats att sova. Att volontärarbeta med djur blir en allt mer vanlig semesterform. Det var möjligheten att se och uppleva en okänd del av Irland på ett relativt billigt sätt som fick mig och en vän att besöka just denna ö.
På Achill finns flera mindre städer. Vår destination är samhället Keel på den sydvästra delen av ön. Här finns små butiker, en stor camping som under högsäsongen är fylld med husvagnar, samt några mindre matställen där du kan stilla hungern med färsk lammstek från den lokala slaktaren.
En bit ovanför Keel, i skuggan av öns näst högsta berg Slievemore, ligger Calvey’s Trekking centre. Där finns tolv hästar, ett varierat antal volontärer från Europas alla hörn och ett tamt lamm vid namn Jellybean. Här ska vi bo i närmare en månad.
Efter en kort tid känner vi oss hemma i stallet och våra dagar börjar snart följa ett visst mönster. Varje morgon rider vi hästarna till stallet, sköter sysslorna som hör ett stall till och sen tar vi ut turister på turer. Vi har flera olika som vi ömsom går, ömsom rider. Allt för att visa ön och för att ge turisterna en positiv upplevelse på hästryggen. En runda till fots tar ungefär en och en halv timme. Under högsäsongen får vi volontärer ofta gå flera sådana turer varje dag. Den som är tillräckligt erfaren kan dessutom få hålla i den mest eftertraktade rundan av dem alla; den drygt två timmar långa strandturen.
Vid samhället Keel ligger stranden Trawmore Strand. Det är en fyra kilometer lång sandstrand där det dagligen pågår febril aktivitet. I stort sett alla som besöker Keel vistas någon gång under dagen på stranden, oavsett väder. Tidvattnet i kombination med de många turisterna gör att ridturerna på stranden hålls vid två tider på dagen. Antingen på morgonen eller under sena eftermiddagen. Under den långa turen rider man hela vägen ner till klipporna på den västra sidan av stranden. Därifrån blir det oftast utsträckta galopper i vattenbrynet så att saltvattnet sprutar.
Något som aldrig slutar att överraska den som besöker Achill är det ständigt föränderliga vädret. Du kan starta en runda i snålblåst, bli dyngsur av en störtskur nere i byn och sedan vända hemåt för att torka i vindarna på vägen upp till stallet. Högsäsongen på ön är mellan juli och augusti. Trots det är vädret alltid omväxlande och en dag med bara en vädertyp är sällsynt. Temperaturen brukar hålla sig runt 15 grader, vilket gör att varma och vädertåliga kläder är nödvändiga.
Som volontär får man alltid jobba hårt. Oavsett om du befinner dig på en ö i Grekland eller i ett stall på Irland så förväntas du slita tills svetten rinner. Våra dagar på Achill började tidigt och slutade sällan, för att inte säga aldrig, den tid som det egentligen var sagt. Tolvtimmarsdagar var inte ovanliga under högsäsongen och sällan har jag sovit så mycket för att orka ta mig upp nästa morgon. Det är dock ett billigt pris för upplevelserna som resan bjuder på.
Lediga dagar bör man som volontär använda till nya äventyr. Utforska platsen du befinner dig på och försök uppleva något nytt varje dag. På Achill är berget Minaun, som har en 360-graders utsikt över i stort sett hela ön, värt ett besök. Det går att köra nästan hela vägen upp. Den sista gångsträckan kan kännas kämpig, men de vackra vyerna är mödan värd.
Ett annat tips är att besöka vad som sägs vara en av världens vackraste stränder, Keem beach. Där kan man bada i det klarblå vattnet och, med lite tur, skymta delfinerna som ibland passerar förbi bukten. Efter att en gammal väg gjorts om till cykelbana finns nu även möjligheten att cykla säkert över stora delar av ön. Har du tillgång till bil är sträckan som kallas för The Atlantic drive längs med kusten, ett hett tips.
Trots det tunga arbete du utför som volontär är det i slutänden alltid värt det. Alla nya intryck och alla nya bekantskaper från världens alla hörn ger minnen för livet. Och oavsett om man är inbiten hästmänniska eller inte – vem kan motstå möjligheten att rida barbacka genom morgondimman, kela med en sömndrucken ponny och galoppera över ändlösa sandstränder med vinden vinande i öronen?