Hon älskar ormar och spindlar. Småkryp och skalbaggar ger henne rysningar.
På jobbet kräver hon minutiös ordning. Hemma är hon lite av en bohem.
Hon ställer sig på scenen inför hundratals människor. Men att resa sig upp och prata inför tentaklassen är något helt annat.
Tina Holmgren är en människa med många kontraster. Att intervjua henne är en fascinerande upplevelse. Framtiden är inget hon funderar över, dåtiden har hon redan lämnat bakom sig. Så att ställa frågor om barndomen och uppväxten är ingen idé – Tina lever i nuet.
Därför tar vi bakgrunden kort. Tina föddes i Jönköping för 49 år sedan. Under mellanstadiet flyttade familjen till Åtvidaberg. Hon gick gymnasiet i Linköping och fortsatte sedan till Stockholm där hon jobbade som barnskötare och fritidsledare. Allt runt omkring tillhör det diffusa, årtal och barndomsanekdoter är helt enkelt inte hennes grej. Men från första stund som hon sjunker ner på stolen framför mig förstår jag varför hon trollbinder sin publik. Tina utstrålar energi. Hon möter omvärlden med en intensiv blick och jag tror henne när hon säger att hon har svårt att sitta stilla.
– Det händer för mycket här uppe som vill ut.
Hon knackar mot pannbenet med sina manikyrerade naglar. Det är därför som hon vid sidan av skådespeleriet extraknäcker som tentavakt på universitetet, eller som "tentatant" som eleverna kallar dem. Där tvingas hon att sitta stilla.
– Värst är högskoleprovet, det blir så många timmar i sträck. Men det är nyttigt för mig och det var lite därför som jag tog jobbet. Jag ser det som terapi. För jag är ingen 7–16-människa. Jag har provat det också, men det går inte. Jag är helst lite så här ...
Tina visar med svävande armrörelser och skrattar. Hon gillar friheten som teatern ger. Att det finns en början och ett slut.
– De fasta tiderna kan jag ta, det är inte det. Men jag tycker om grejer som har ett avslut. Även om det är jobbigt när en föreställning är över är det ändå skönt.
På frågan om hon skulle kunna tänka sig ett vanligt kontorsjobb blir hon först tyst, men skakar sedan på huvudet.
– Nej, jag kan inte ens tänka tanken. Kanske om det är något som verkligen ger mig något, men varje dag – nej. Det är nästan en hissnande känsla. Och det har ju gått bra hittills. Men visst, ibland får man kämpa.
Till sommaren fyller hon 50, men hon säger sig inte vara där än. Inte för att hon har någon åldersnoja. Utan för att hon helt enkelt inte håller räkning på åren som passerar. För Tina är ålder bara en siffra. Samtidigt har hon gjort mer än många hinner med under en hel livstid. På scenen har hon medverkat i allt från revyer, farser, barnteatrar och familjemusikaler till drama. Vid sidan av skådespeleriet kan hon bland annat skriva fritidsledare, barnskötare, servitris, städare, rekvisitör, värdinna, bilprovningsbokare, receptionist, simlärare, assistent i hemtjänsten, försäljare i biljettkassa, magdansös, ormtjusare och eldslukerska på sitt cv.
Eldslukerska?
– Ja, det är lite udda. Jag spelade "Brinn, häxa brinn" med Birgitta Wigforss. Hon frågade "är det någon som kan blåsa eld?". Jag och en annan tjej tittade på varandra och utan att tänka mig för sträckte jag upp handen och sa "jag kan".
Problemet var bara att hon inte alls kunde. Hon hade aldrig ens hållit i en fackla, men impulsen tog över.
– Så vi lärde oss fort som sjutton att blåsa eld i en trädgård i Linköping. Med åren har jag utvecklat konsten och lagt till fler moment.
Tina har bland annat uppträtt i Gamla Linköping som Loelda – en gammaldags eldslukarkaraktär som hon har skapat. Och förra året var hon med och invigde bron i Motala med sin eldshow.
Hon drar upp den leopardmönstrade tunikan och visar en stor tatuering som täcker hela ryggslutet. Bilden föreställer henne själv som en blandning av eldslukerska och orm.
– Ormen hette Philippa, min nästan tre meter långa tigerpyton. Henne hade jag länge. Jag har haft boaormar, tigerpytonormar och flera albinotigerpyton också, men Philippa blev min bebis. Hon sov till och med i min säng.
Philippa fick hänga med på scenen och plötsligt fick Tina idén att det vore kul att lägga till magdans. Hon tog en kurs och en kort tid därefter började hon uppträda med en grupp tjejer som dansade magdans på olika evenemang.
– Jag är väldigt rastlös och har svårt att stanna på en plats för länge. Jag har provat mycket och kastar mig ut, det har blivit så. Jag tänker att "det där vill jag prova" och så gör jag det.
Teaterintresset föddes sent. Efter tiden i Stockholm flyttade Tina hem till Åtvidaberg och kom i kontakt med Jimmy Uller som övertalade henne att vara med i lokalrevyn. Hon hade tidigare endast medverkat i några skolpjäser och lite spex, aldrig sysslat med teater. Men intresset var väckt och hon fortsatte därefter med föreställningar som "Robin Hood", "Ronja Rövardotter" och kanske den största utmaningen – Strindbergs "Fröken Julie" där hon spelade huvudrollen. Hon gick teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola i Norrköping och har även utbildat sig vid Commedia school i Köpenhamn. Hon har spelat Prussiluskan i "Pippi Långstrump" och medverkat i publiksuccér som "Hemsöborna" och "Spanska flugan" på Landeryds hembygdspark.
I dag jobbar hon mest med Globengruppen och hon har även varit med på Sjöbergska Friluftsteatern i Linköping i många år. Förra året spelade hon beredskapsrevy och nu senast såg vi henne i nyårsrevyn "Tilltrasslat" med teaterrävar som Håkan Bäck, Lasse Andersson, Sven-Inge Pettersson, Dennis Östryd – och Ragnar Dahlberg.
– Ett helt underbart gäng att jobba med. Vi har kört beredskapsrevy från 40-talet som en hyllning till Cederhök och till hösten blir det 50-tal och "Dagnys". Bara att få uppträda med en sån som Sven-Inge är helt fantastiskt.
Närmast på tur står sommarteatern "Pettson och Findus" på Folkparksteatern i Gamla Linköping. Där spelar hon Mona Seilitzs gamla roll som högsta hönset Prillan.
– Det blir en utmaning för vi kommer att ha masker för ansiktet. Jag har ju annars lätt för det där med mimik. Jag har mycket grimaser för mig, kör med stora gester och ibland måste jag tänka på det, att tona ner mig själv på scenen. Det är inte bara jag som ska synas. Ändå står jag där innan och är nervös i kulisserna ...
Fortfarande?
Tina nickar – denna gång med en övertygande huvudrörelse.
– Japp! Jag är så nervös att jag håller på att spy ibland. Ofta tänker jag att jag inte vill gå in, att jag har glömt allting eller rört ihop något.
Jag tittar på henne och försöker förstå. Vad är det som driver en människa att ändå utsätta sig för detta kväll efter kväll.
– Det har jag också undrat många gånger. Men så tar jag steget in ...
Mer behöver hon inte säga. För en sekund försvinner hon i känslan och det blir uppenbart vad hon menar – hela hon strålar av genuin lycka.
– Teatern är mitt liv. När jag kliver in, kliver jag in i den världen. Jag stänger av allt annat.
Likt många andra skådespelare är hon en person privat och en annan person på scen. Utanför jobbet upplever hon sig själv som blyg och gillar inte att stå i centrum.
– Jag har inget självförtroende. Det har jag aldrig haft. Men det är en helt annan sak att stå på scenen, då är jag någon annan.
Var får du modet till att göra allt?
– Pappa brukar alltid säga att "allting ordnar sig".
Hon uttalar orden på sjungande värmländska.
– Jag har nog lite pappa i mig, han är också äventyrlig av sig.
Pappa George och mamma Gun är Tinas fasta punkt i livet. Hon berättar att hon pratar med sina föräldrar flera gånger om dagen. De är också hennes största fan i publiken.
– De går på alla föreställningar, alltid. De älskar det. Förut filmade pappa allt, men nu fotar han mest. Samtidigt är det lite nervigt när de sitter där. De vet exakt om något blir fel.
En annan favorit är lille Liam, syster Bettans charmige 2-åring som hon blivit lite av en idol för. Hela familjen finns kvar i Åtvidaberg, men själv bor Tina i Linköping. Av en slump på samma gatuadress som hon en gång föddes. Många skulle ta det som ett tecken – ett tecken att cirkeln är sluten. Inte Tina, hon vill ständigt vidare.
– Jag kommer inte att bo här hela livet. Jag vill resa mer, gå någon teaterskola i London eller Paris. Kanske flyttar jag tillbaka till Stockholm, Göteborg eller så hamnar jag i Köpenhamn igen. Det finns mycket som jag inte har gjort. Men jag har gjort mycket också.
Tina slänger axelremsväskan över axeln, tar på sig hatten och kacklar som en höna när hon rör sig med krumma steg över golvet. Hon har redan kommit in i rollen som Prillan.
Vad är det bästa med teatern?
Tina vänder sig om ler. Svaret kommer direkt.
– Att släppa allt. Att bara vara i stunden.
annelie.bostrom@corren.se
