Han vill berätta sin historia. Om hur han tack vare enorm vilja, god sjukvård – och inte minst humor – relativt snabbt kom tillbaka till ett aktivt motionsliv efter olyckan där han fick en rad skador: vänster lårben var av på tre ställen, knäskålsfraktur, handledsfrakturer (tre av fyra mellanhandsben var av), ena tumsenan var av, han skadade spinalutskottet C 7 i nacken, hade sårskador på vänster överarm och ådrog sig hjärnskador.
– Jag tappade talförmågan. Fick afasi. Vände ut och in på orden och svarade tvärtom på frågor. När jag ville säga ja så blev det nej, och tvärtom. Och det hände såna där konstiga saker som att när jag skulle raka mig så stoppade jag rakapparaten i munnen.
– Man måste försöka se humorn i det hela. Att raljera om olyckan hjälper. Shit happens even the best. I alla fall hjälpte det mig i rehabiliteringen. Man måste lägga fokus på att bli så bra som möjligt och ta hjälp av all hjälp som finns att tillgå. Hitta lösningar mot problem i stället för att gräva ned sig i dem. Jag tycker det är viktigt att inte tycka synd om sig själv, man måste försöka se möjligheterna.
Han skrattar på nytt och pratar på. Ibland lite väl snabbt och vi måste ställa om en fråga. Och en till. Då skrattar han bara och tar om det igen.
Av själva olyckan minns han egentligen ingenting.
– Nej. Jag minns bara att jag hade sagt hej till syrran i Rimforsa där jag hade varit och fikat. Och sen att jag cyklade där i backen, säger han och fortsätter.
– Men jag är glad att jag inte kommer ihåg mera. I stället för att vara hatisk mot bilisten har jag lagt energi på att bli så bra som möjligt.
Björn hade tur i oturen vid olyckstillfället som ägde rum i rusningstid. Det var gott om bilar på vägen, men han flög inte över bilen ut i vägbanan, utan hamnade vid sidan om vägen.
– Jag är ju sjuksyrra, vet du, och såg till att jag landade i framstupa sidoläge, säger han och skrattar med oss.
15 dagar efter olyckan kom han till rehabiliteringen och hjärnskadeteamet på Universitetssjukhuset. Två dagar senare fick han börja med sjukgymnastik på förmiddagarna och arbetsterapi på eftermiddagarna.
Redan 1 juli fick han lämna sjukhuset, men det återstod förstås en hel del träning innan han kunde börja jobba igen, vilket han gjorde i december 2005.
– Från början sa läkarna att det skulle ta ett par, tre år innan jag skulle bli återställd, men redan tre månader efter olyckan hade benet läkt så pass bra att jag kunde gå fullt ut och fick belasta benet. Nästan det första jag gjorde var att sätta mig på en motionscykel. Någon gång under hösten, kanske var det oktober, vågade jag mig på att cykla ner till stan.
Björn säger att han inte var rädd, och varför skulle han egentligen vara det? Han har ju inga minnen av olyckan.
– Men på första rejäla träningspasset på cykel så blev jag passerad av en bil med släpvagn. Och släpvagnen var bara en decimeter från min axel och då vet jag att jag tänkte: fasen, inte nu igen.
Innan olyckan hade Björn varit med och kört Vätternrundan sju gånger. Ett av hans mål när han kom igång igen var att cykla de 30 milen igen. Det gjorde han redan 2005.
– Sista fem milen grät jag av glädje. Yes, jag har lyckats.
Nästa år gör Björn sin 15:e Vätternrunda. Och det är inte nog för honom, han deltar varje år i en lång rad tävlingar.
I år har han till exempel deltagit i Ceresloppet, Vänern runt, Vätternrundan och Ride of Hope i England. Den sistnämnda förstås en stor upplevelse. Fast så ser han på nästan alla tävlingar.
– Min inställning har alltid varit att ha roligt och att ta mig i mål oavsett hur lång tid det tar. Frånsett att jag ska kunna jobba på söndagsnatten, förstås.
Björn Lindblom säger att han mår bra i dag, cykeltränar tre gånger i veckan och försöker röra på sig minst 30 minuter varje dag, även om han har ont i vänsterknäet. Dock hyser han inget agg till bilisten som orsakade hans skador och sjukskrivning.
– Men jag känner frustration över att jag till skillnad mot bilföraren bara orkar jobba halvtid.
Björn är sjuksköterska på neurokirurgen.
– Ett jobb som passar mig då jag kan svara av egen erfarenhet. Jag förstår verkligen hur många av patienterna känner eftersom jag gått igenom samma eller liknande situation som den de befinner sig i.
Och visst brukar han skämta med dem. Fattas bara annat. Humor är ju så viktigt. Eller som Björn säger när vi skiljs åt och jag frågar om han har något motto. Det har han: lev livet nu. Björn tillägger:
– Ta´t lugnt. Jag ska inte dö i morgon, men skulle jag det så ska jag dö med ett leende på läpparna och en tom plånbok.