Bruket lever i liten skala

Över 70 minutiöst utförda byggnader, runt fyra och en halv meter järnväg, några hundra träd och en topografi som stämmer in i minsta detalj, det är torra fakta om modellen av Överums Bruk som det såg ut år 1912.

Men de säger inget om upplevelsen den ger av att titta rakt bakåt utefter tidsaxeln; plaskandet från vattenhjulen, röklukten, stångjärnshammarnas taktfasta slag, tågets stånkande rälsdunk i den starka stigningen från stationen, de metalliska klangerna från verkstäderna, människors hojtanden, ljudet från draghästarnas hovar eller det torra raspandet då korna river av grästuggan mot tandraden.

Allt det där blir verklighet, med bara en gnutta fantasi som hjälp, när man hukar sig ner och tittar utefter Bruksgatan genom glaset som skyddar modellen.

I dåtidens Överum sticker kyrktornet upp över hustaken, precis som i dag, men masugnens höga skorsten finns bara i modellform. Masugnen revs 1914, efter 260 års produktion, och brukets egna tillverkning av järn upphörde.

-- Det var en av orsakerna till att vi valde just 1912 som modellår, vi ville ha med masugnen. Den andra är loket där, säger Lennart Adolfsson och pekar på tågsättet som strävar på mot godsmagasinen med en stor svart rökplym efter sig.

-- Det var det första riktigt stora loket som trafikerade Överum och orkade dra tillräckligt många vagnar för att det skulle kunna kallas ett riktigt godståg och det kom just det året.

Loket är bemannat med förare och eldare och i en av vagnarna kan man se en bromsare. Lokpersonalen är sju millimeter hög.

-- Det blir så smått när man bygger i skala 1:250 som vi gjort. En meter blir fyra millimeter, berättar Sten-Arne Quist, järnvägsexpert och mannen bakom det spårbundna i modellen.

Att byggandet inte varit helt problemfritt förstår man då man hör hur rälsen tillverkades. Först gjordes någon meter i galvaniserad tråd. Under sommaruppehållet i byggandet visade det sig att tråden fick en vit beläggning på grund av kemiska reaktioner. Då försökte Sten-Arne med rostfri tråd som han hittade upprullad på en kantig trästav.

-- När jag skulle rikta den tråden yttrade jag nog alla kända svordomar i riket plus ett antal för stunden nyskapade. Tråden ville nämligen inte på några villkor bli rak och jag trodde jag skulle gå bet på uppgiften.

Till sist med hjälp av ett skruvstäd, där tråden spändes fast, och bygdens största kofot i andra trådänden, tog Sten-Arne i för kung och fosterland med alla sina bruksbyggda muskler och lyckades översträcka tråden så den blev rak.

-- Då återkallade jag alla avgivna svordomar, säger han och ler i mjugg.

Hans berättelse illustrerar alla de ansträngningar med många omgörningar och justeringar som gjorts under arbetets gång. Nya fakta kom till, huset som byggdes blev inte riktigt rätt, små detaljer tappades eller försvann.

-- Då var det lika bra att göra nytt. Med vår syn tar det längre tid att leta reda på det försvunna än att tillverka en gång till, säger Lennart Jansson och ögonen skrattar gott bakom glasögonen.

Förutom lusten och det roliga i själva byggandet finns också en allvarligare insikt:

-- Inte många av de som bor här i dag, om ens någon, har sett hur det såg ut då. Vår generation har ändå en del minnesbilder av bruket från förr och gör inte vi den här dokumentationen kan ingen efter oss göra den, säger Lennart Adolfsson, som trots att han alltid bott och arbetat i Överum, ändå lärt sig en hel del nytt om bygden och samhället.

-- Det har varit jäkligt roligt och det har varit många aha-upplevelser. Plötsligt har jag förstått varför det ser ut som det gör på en plats och varför det huset ligger just där.

Åren med modellbygget har svetsat samman de gamla arbetskamraterna från bruket än mer, men kontroverser har naturligtvis varit oundvikliga under arbetet. Allt annat hade varit konstigt.

-- Men det har varit mycket få hårda ord. Avvikande meningar har framförts och behandlats mycket diplomatiskt, säger de tre herrarna, i den gamla smedjan, med en mun.

På söndag eftermiddag är det högtidlig avtäckning av modellen och äran har tillfallit professorn i industriminnesforskning på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, Marie Nisser.

-- Det känns smickrande och vi är mycket glada att hon kommer, säger Lennart Adolfsson.

Men någon invigningschampagne blir det inte, eller...

-- Det har vi inte tänkt på alls. Vi kanske åtminstone borde ha cider och lite kaffe, säger Sten-Arne Quist och vänder sig lite undrande mot sina två jobbarkompisar.

De nickar halvt instämmande och tar sig eftertänksamt om hakorna. Ännu ett problem som måste lösas...