För cirka 35 år sedan beställde hans sedan länge avlidna hustru Maggan klängväxten bokharabinda av Görans morbror som var trädgårdsmästare. Som lite överraskande och oönskad present fick Göran en humleplanta som sattes samtidigt.
– Den växte och frodades. För mycket tyckte jag, så jag tog bort den, berättar Göran.
Långt senare upptäckte han att humlen nyetablerat sig i en vildrosbuske på framsidan av huset.
Växtens återkomst gjorde Göran lite irriterad.
– Jag ville fortfarande inte ha den, så jag smidde elaka ränker om dess frånfälle.
Planerna sattes dock aldrig i verket. Orsaken var inte lathet eller omtanke om växten utan Görans nyväckta intresse för ölbryggning.
– Hittills har jag bryggt på extraktsatser. Nu ska jag försöka att göra allt från grunden och använda egna humlekottar.
Så numera vårdar Göran humlen. Han har satt upp en granstör som den ringlar sig uppåt på, till över sex meters höjd. Humlen bär kottar så att det räcker till och blir över.
– Det är svårt att veta hur många, men det är alla gånger över tusen.
I receptet som Göran ska följa anges 100 gram humlekottar. Var och en är nästan fjäderlätt och en torkad kotte väger runt 0,8 gram.
– Så det blir väl drygt 120 stycken, säger Göran och förklarar att det är humlen som ger ölet beska och smak.
– Den fungerar konserverande också.
Vad ska du göra med resten av kottarna?– Jag torkar dem och sparar till nästa gång jag ska brygga öl.