Jag kan promenera en sväng och titta på nyutslagna björkar som är så vackra att det nästan gör ont, se en gräsåker som är så illgrön att man blir sugen på att köra ner näsan och ta en tugga. Jag kan lyssna på alla förväntansfulla omkring mig som gläds över ljuset, långa kvällar, doften av nygrillat … Och jag tänker – november, det är ingen dum månad det. December ska vi inte prata om.
Jag gillar sommaren, inte tu tal om den saken. Jag älskar värmen och jag längtar efter att segla. Men med åren har jag konstaterat att jag är en vintermänniska. Om jag måste välja mellan en solsemester eller en snösemester så lutar det åt det senare. Jag gillar pjäxorna bättre än flipflops. Understället mera än bikinin.
Framförallt gillar jag riktigt busväder. Så där när naturen tar i med urkrafterna. När man riskerar att bli insnöad och måste bunkra mat, bara utifall att … När elen försvinner och man får lita till fladdrande, värmande stearinljus. Eller när man ger sig ut och vandrar och det blåser så mycket att det knappt går att ta sig framåt och man måste skrika för att göra sig hörd, trots att sällskapet går alldeles intill. Det är häftigt.
Det ultimata vore att maken tvingas trycka upp stugdörren och skotta sig ut och att vi sedan strävsamt letar oss fram till platsen där matbutiken ska ligga. Den är stängd men personalen står utanför, klädd som eskimåer och delar ut förnödenheter till dem som lyckas ta sig dit. Sedan ömsom kryper, ömsom går vi genom snöstormen hemåt igen. Tar med en hink snö för att smälta till potatiskastrullen innan vi gräver oss in i stugan där barnen väntar. Tänk så bra det skulle kännas. Det är att jobba för maten på riktigt det!
När jag skriver det här gör sädesärlan eleganta lovar över vågorna. En bit ut sätter en båt segel. Det slår i vinden innan rorsman skotar hem. Solen är på väg ner.
Visst är det fint. Kvällsbris över Vättern eller snöstorm över fjället? Oavsett vilket; när naturen levererar vill det gärna bli bra. Och jag gillar när den gör det med besked.