– Nej, nu går jag in i väggen.
Eller ”neej, nuv gåj ja in i väggen”, för att vara mera exakt. Visst lät det lite gulligt, men samtidigt gav det mig en tankeställare. Vi var i en stuga i fjällen vid tillfället. En veckas semester mitt i den tuffa vardagslunken i mars. Det här är inte ett uttryck som en 4-åring hittar på själv. Det anammas från vuxna, i det här fallet från föräldrarna.
Vi var lediga, men varken jag eller min man hade lämnat arbetet hemma. Han är visserligen i en yrkesposition som kräver av honom att han är nåbar, men inte hela tiden. Jag är anställd journalist och bör möjligen slänga ett öga på mejlen någon gång, men inte hela tiden.
Hur många gånger under veckan stod inte vi vuxna med böjda nackar och drog på våra telefoner? En snabbkoll i mejlen bara.
Hur många gånger hörde jag inte maken säga, ”jag ska bara ta det här samtalet”, eller ”jag ska bara svara på det här meddelandet”.
Hur många gånger stod inte sonen nedanför, kikade upp på sin pappa och försökte få kontakt för att visa en teckning eller fråga om något. Det hände att jag röt till; släpp telefonen, hör du inte att han pratar med dig!
Själv är jag nämligen mycket bättre. Jag läser bara mejlen femtioelva gånger om dagen, svarar endast på en tredjedel, men eftersom jag kan göra två saker samtidigt så hör jag faktiskt när barnen pratar med mig under tiden – och svarar klokt och pedagogiskt också minsann.
Utvecklingen är obehaglig. Den ständiga tillgängligheten är tyvärr inget nytt problem. Men varför känns det så viktigt att ta del av den? Jag lurar på att skapa begränsade tider för data- och mobilanvändning i familjen. Och det är inte för barnens skull.
Dessutom ska vi sluta ”skoja” om att vi går in i väggen så fort det tar emot lite. Det är inte roligt. Och absolut inte det minsta gulligt.