Jag älskade allt som andades 60- och 70-tal. Jag dammsög second hand-butiken Uff på skinnkavajer, skjortor med stora kragar och minikjolar. Åkte till Hantverkshuset i Linköping och gjorde batikringar på halva min garderob. Gick igenom mammas gamla klädlådor i jakt på fynd. Samtidigt som den 20 år äldre generationen log åt min förälskelse i hippieeran.
Och nu ser jag samma kreativitet hos dagens 20-åringar. Hur 80-talets voluminösa, grälla plagg får ett annat uttryck ihop med jeansshorts. Hur 90-talets långkjol och platådoja plötsligt ser ny ut till rosafärgat hår och markerade ögonbryn. Och jag blir avundsjuk, inte för att jag vill vara yngre och inte för att jag vill klä mig just så, utan för att jag vet hur roligt det är att leka med mode utan gränser.
När man är modemässigt gränslös efter 40 anses man excentrisk. Men vad omgivningen tycker är egentligen inte det som begränsar mig. Det är svårigheten att hitta något nytt, som väcker lusten till nya kombinationer, som startar en jakt på specifika ting. Det är kicken jag söker. Och den blir allt svårare att hitta ju fler modesäsonger jag upplever.
Det händer fortfarande. En ny färgkombination. Ett material jag inte tidigare förstått storheten i. Men det skrämmer mig lite, att ett så älskat intresse kan svalna. Lite som när man började tycka att det var tråkigt att leka med sina gosedjur och någonstans förstod att något viktigt höll på att gå förlorat.
När jag ser batikmönster i vårens modebild funderar jag en stund på om det finns något kul och nytt sätt för mig att bära batik, men känner hur jag fylls av obehag. Att ta på mig något jag bar som 17-åring vore att kliva tillbaka till ett jag som jag för länge sen lämnat.
Så jag återvänder till vintagebutikerna. Till erorna som jag själv aldrig upplevde, åtminstone inte i en ålder då jag var medveten om kläder. Tack och lov att de perioderna alltid kommer att finnas kvar.