Ända fram till nu har min mamma varit någon som är vuxnare än jag. Som trampat stigarna före mig, även om vi levt olika liv. Trots att hon inte funnits här fysiskt har jag pratat med henne i mitt inre. Ställt frågor som i och för sig inte gett svar, men ändå en tyst förvissning om att hon varit med om samma saker som jag och att livet gick vidare. Hon har varit den vuxna och jag barnet. Nu kan jag inte stanna i den känslan längre. Det är en ny sorg.
Den amerikanska författaren Hope Edelman har skrivit flera böcker om förlust. Att datumet då man blir äldre än sin förälder är betydelsefullt för de flesta som drabbats i unga år, förstår jag när jag läser hennes ”Motherless daughters” (som tyvärr inte är översatt till svenska). Hope Edelman förlorade själv sin mamma när hon var 17 år och har intervjuat hundratals kvinnor om sorgen efter för tidigt bortgångna mödrar. Hon skriver om hur sorg egentligen aldrig går över, att den är cirkulär. Då och då återkommer den, inte minst vid särskilda datum och händelser såsom födelsedagar och Mors dag.
Att nå åldern då ens förälder dött är en typisk sorgeutlösare, skriver Hope. Många blir dessutom rädda att själva insjukna och dö. Plötsligt ser man också sin förälders död med en vuxens ögon. Distansen mellan barnet och den vuxne är borta. Förlusten blir mer begriplig, men vidden av den också så mycket tydligare.
Jag känner igen mig. ”Var hon inte äldre än så här”, tänker jag? Jag tyckte ju att hon var så vuxen, så mycket mer än jag. Jag går till doktorn: ”är det säkert att allt är okej?” Och jag gråter hos min man: ”det får inte hända oss.”
Men bortom det stora datumet väntar också något outforskat. Där finns ny tid. Tid jag inte på riktigt trott att jag skulle få. Kanske får jag bli gammal? Kanske får min egen familj fortsätta vara hel? Tanken är svindlande, men underbar: att livet faktiskt kan bli långt och fullt av möjligheter.