För en dryg vecka sedan vaknade jag i ett rum i en liten rumänsk by. Tuppar gol, hundar skällde, en hästdragen vagn passerade på grusvägen. Solen steg över slättlandskapet och över den morgonsömniga byn låg en tunn rök från vedspisar där människor lagade sin frukost.
Familjen som vi bodde hos bjöd på bröd, getost och tomater till frukost. Vi satt på gården utanför huset och pratade så gott språkförbistringen tillät, medan hönsen kacklade i hönsgården och hästen frustade under det lilla taket som var hans stall.
Idylliskt, javisst. Vår värdfamilj tillhörde dem som hade det ganska bra i byn, men det var inte dem vi var där för att träffa.
Jag och några kollegor från Corren var i södra Rumänien för att göra en fördjupad artikelserie om tiggarna på våra svenska gator. Vi ville träffa dem i deras hem, se hur de lever, förstå varför de reser till Sverige. Vi gjorde resan tillsammans med Rickard Klerfors, chef på hjälporganisationen Hjärta till Hjärta, som har bott och arbetat med bistånd i Rumänien i 11 år.
Tillsammans med rumäner som jobbar med lokalt biståndsarbete körde vi på småvägar ut till byarna i Europas fattigaste hörn. Jag var beredd på att få se mycket elände, men blev ändå chockad av den brutala fattigdom vi mötte. Vi träffade familjer som lever hopträngda i rivningshus, och som ofta inte har mat till sina barn. Vi träffade fyra barn som lever ensamma i ett fallfärdigt...nej, jag ska inte gå händelserna i förväg. Våra reportage börjar publiceras i slutet av nästa vecka.
Några dagar efter hemkomsten slog jag på radion och lyssnade på Radio Östergötlands debatt om tiggare. Jag hade fortfarande byarnas fattigdom på näthinnan och blev otroligt provocerad av alla nedsättande kommentarer och tvärsäkra åsikter som lyssnarna strödde omkring sig.
”Tiggandet är bara fiffel och båg, det är organiserat”. Kära östgötar, vad vet ni om det? Varför vill ni så gärna tro på denna myt?
”De kan väl skaffa sig ett jobb”. Snälla medmänniskor, vad tror ni att en analfabet från Rumänien har för chans att få jobb i Sverige?
”Jag gav en smörgås, men det passade visst inte!” Nej, det beror på att många tiggare är föräldrar. Det är inte den egna, tomma magen som är deras största problem, i tankarna är de hos sina barn och det de helst vill är att komma hem med pengar till mat.
Visst är det svårt att förhålla sig till tiggarna, särskilt när de blir fler och pockar allt mer på vår uppmärksamhet. Men det är dags att inse att fattigdomen och diskrimineringen i sydöstra Europa har skapat en inomeuropeisk flyktingström. De fattiga är här, och det måste vi acceptera. Då blir nästa fråga: Hur förhåller vi oss till dem, här i Linköping? Och framför allt, hur kan vi hjälpa dem i deras hemländer?
En sak kan vi göra redan i dag. Vi kan börja behandla tiggarna som människor, se dem, prata med dem så gott det går. Vi kan inte lägga pengar i alla koppar, men vi kan visa att vi bryr oss.