Sedan drog du dig upp till stående i mitt knä och flyttade dina sylvassa små naglar till min näsa. Det gjorde så ont att ögonen tårades. Du log ditt finurliga, tandlösa lilla leende och kräktes sedan över hela min tröja. Sedan lutade du dig fram och gav mig en ordentlig puss på munnen. Den var full av dregel, full av kräks – och det var en av de bästa stunderna i mitt liv.
Jag hade ingen aning om allt detta innan jag fick barn. Jag förstod inte att man med glädje byter en kletig bajsblöja eller helt utan förbehåll sträcker ut händerna för att fånga upp mat som varit nere i magen och vänt och plötsligt kommer upp igen.
Jag minns när graviditetstestet äntligen visade ett litet streck. Hur jag stirrade på det tills jag nästan hade nött ut det bara med blicken. Kanske var det då, i det ögonblicket som mitt liv fick en extra dimension. En förmåga att älska som jag inte visste att jag kunde uppbåda.
Min första graviditet blev ett mindre helvete, om sanningen ska fram. Tidigt fick jag problem med en njure och låg på sjukhus i omgångar fram till förlossningen. Det krävdes tre ingrepp och eftersom min lilla inneboende inte gillade bedövning något vidare fick det ske i stort sett utan lindring. Minnet av den smärtan ger mig gåshud. I över tjugo veckor hade jag en kateter in i genom ryggen och en liten kissepåse som följde mig var jag gick.
Förlossningen blev långvarig – men fantastisk. I tanken gjorde jag om den till en idrottsprestation och tog mig igenom själva upploppet med hjälp av blåbärssoppa och vilja.
Kroppen har inte glömt värken. Men pussen hemma i soffan och all annan tid med den lille som nu är fyra år, och med hans lillebror, får den att blekna. Ingen av de små är tandlös längre. Och inte kräks de särskilt ofta heller. Men de pussas gärna – och den känslan, ja den kan inte beskrivas på annat sätt än som ren och skär tacksamhet. Värd värk, värd kräks, värd revor i kinden och näsan – värd precis allt.