Gnisslade tänder över oansvariga grannar medan jag stoppade mina strumpor och trosor i tvättmaskinerna, vars program gott och väl tog 80 minuter.
När tiden gått traskade jag upp för alla trapporna och hängde min tvätt på lediga linor. Fyllde maskinerna igen och återvände nästa gång ytterligare en och en halv timma senare. Uppeldad förstås. För nu skulle det minsann bli problem att få plats med grejer i torkrummet!
Men se då var hennes grejer borta. Bara för mig att hänga upp. Och medan jag stod där och klämde fast nypor i linnen och örngott så slog det mig: Varför i hela världen skulle inte grannen kunna ha sin kläder kvar tills jag tvättat tillräckligt för att behöva utrymmet? Det är ju snarare ett klokt mått på trevligt samarbete. Varför elda upp sig så till den milda grad över något som är – tja, bara en regel som mycket väl kan tummas på. När klockan visar på min tid ska det vara tomt därför att ... ja, varför egentligen?
När min yngste son tar sig friheter på natten i form av att krypa över i min säng, lägga sig till rätta med sin lilla kropp på min mage och somna som en sten så brukar jag tänka på hur långt han är ifrån att veta vad som anses vara rätt och fel. Jag är visserligen hans mamma och det ingår liksom i uppdraget att rätta mig efter honom men när han byter ställning i sömnen genom att sätta en vass armbåge rakt i min hals, ta spjärn, snurra runt och somna om med blöjbaken tryckt mot min näsa, ja då är det kanske egentligen inte helt rätt. Men samtidigt; det är så fantastiskt med vilken självklarhet han tar sin plats.
Min granne var alltid glad och trevlig när vi möttes i trapphuset. Skulle jag ha skällt på henne om att ta ner sin tvätt från linor som annars skulle ha varit tomma är jag rätt säker på att hon skulle stirrat oförstående på mig. Varför, skulle hon ha tänkt? Jo, därför att det är så man gör. Inget bra svar. Önskar att jag klarar att låta sunt förnuft råda i det längsta när mina söner blir tillräckligt stora för att lära om samhällets rätt och fel.